22 november 2016

Brevet till stiftet

I början av år 2012 skrev jag ett brev till Stiftet efter en överläggning där man presenterat två lösningar på dilemmat när tre församlingar ville bli självständiga. Den ena var att alla i samfälligheten ingående församlingarna skulle bli självständiga. Alternativet var att alla skulle ingå i ett storpastorat. Det lär finnas många brev runt om i vårt land som på motsvarande sätt försökt argumentera kring storpastoratsreformen. Så här skrev jag:

Till Strängnäs stifts utredning
om ny indelning i Örebro


Kära vänner,                                          Örebro2012-01-24

Tack för dagen på Solliden! Efteråt funderade jag en del på det som vi fick vara med om. Jag sänder därför nu några tankar till Er på stiftet. Så uppfattade jag också uppmaningen Ni gav oss under dagen.

Min första fundering handlar om de två modeller stiftet funnit särskilt intressant. Eftersom det från olika församlingar finns ett starkt motstånd mot antingen den ena eller andra lösningen blir det nödvändigt att hålla dörren öppnare än så. Risken är att man annars förleds tro att det bara är dessa förslag som i slutändan kan bli möjliga. Den lösning som verkar rimligast om man bara ser på läget just nu är ju att några församlingar får bilda pastorat och övriga får bli självständiga. Därför menar jag att det är helt nödvändigt att stiftet är villigt att se vidare än till två varandra uteslutande modeller! Låser stiftet sig för de nämnda två modellerna, varandra uteslutande, kommer det, när beslutet fattas, med all säkerhet att leda till stort och utbrett missnöje.
Förväntan att varje församling ska presentera att det blir en mera ändamålsenlig organisation om församlingarna blir självständiga är orimlig. Eftersom flera församlingar faktiskt inte vill bli självständiga. De lär knappast vara särskilt intresserade av att ge skäl för en lösning de redan avvisat. Jag uppfattar att deras ställningstagande skett framför allt av en omsorg om nuvarande arbete och av ekonomiska skäl, eftersom det i samfälligheten finns församlingar som får svårt att bibehålla sin verksamhet på nuvarande nivå. De församlingar som önskar självständighet lär enklare kunna motivera och redovisa en ökad ändamålsenlighet för sin egen del. Det kan ju faktiskt vara så att den fördelning som Örebro kyrkliga samfällighet arbetat med inneburit en alltför stor resursöverföring till de församlingar som inte själva har bärkraft. Att upprätthålla den ordningen lär inte vara ändamålsenligt.

Stiftet bör inte bortse från att förvandlingen till ett pastorat också det innebär en ny organisation. Rimligt vore väl att alternativen behandlas på samma sätt och att samma krav gäller detta alternativ – att varje församling, alternativt de som önskar ingå i ett pastorat, på motsvarande sätt ska kunna redovisa att pastoratslösningen blir mera ändamålsenlig.

Nu kan man ifrågasätta om församlingarna verkligen ska behöva redovisa en mera ändamålsenlig organisation. Ändamålsenlighet – är vad stiftsstyrelsen (enl KO Kap 37 § 19) ska verka för beträffande pastoratsindelningen. Men enligt KO finns inget krav på att församlingarna ska kunna visa på sådan större ändamålsenlighet. KO fastslår (Kap 37 §32) att rekvisitet för att stiftsstyrelsen ska kunna ändra indelningen är som följer: En flerpastoratssamfällighet får ändras eller upplösas genom beslut av stiftsstyrelsen om förhållandena har ändrats så att de angelägenheter som samfälligheten har hand om sköts lämpligare på något annat sätt.

Därmed är de pastorala frågorna bortsorterade eftersom samfälligheten inte förfogar över innehållsfrågorna. Även om det var viktigt att få diskutera dem med Er från stiftet pekar KO, vid en förändring av en samfällighet, rakt på de ekonomiska frågorna. Enligt KO handlar det alltså om samfällighetens angelägenheter, dvs service till församlingarna, ekonomisk förvaltning, fastigheter etc. kan skötas lämpligare ”på något annat sätt”.

Utredningsförslaget i Närhet och Samverkan, om att samfälligheterna upphör och istället bildar de nya pastoraten, innebär enligt min mening en sådan ändring så att ”de angelägenheter samfälligheten har hand om” kan skötas på lämpligare vis. Jag noterar att det inte framgår att det måste bli billigare, mera rationellt, mera funktionellt – utan lämpligare. Vad lämplighet skulle kunna vara behöver man analysera något. Jag uppfattar det framför allt som en fråga om vad man värderar och bedömer. Åtgärden att upplösa samfälligheten ska enligt kommentarerna till KO vara ”till övervägande och varaktig fördel för församlingarna”.

Redan nu finns skäl för att man kan sköta angelägenheterna på ett mera lämpligt sätt. Här står storskalighet mot närhet och pastoratets nya makt mot församlingarnas rätt och vilja till självbestämmande. En allt större bemanning på uppgifter som sköts direkt eller indirekt av samfälligheten har förändrat den rimliga balansen mellan församlingens uppgifter och samfällighetens. Administrativa utredningar pågår inom Örebro kyrkliga samfällighet för att undersöka om det är möjligt att göra administrativa samordningsvinster t ex beträffande pastorsexpeditionens uppgifter. Huvudförslaget är att centralisera, dvs flytta, ett stort antal tjänster från församlingarna till samfälligheten med ansvar bland annat för bokning och telefoni. Skulle en sådan modell genomföras förlorar församlingen ännu mer av den direktkontakt som är omistlig, den mellan församlingsmedlemmar och församlingens personal.

De församlingar som begär att få bli självständiga lär på olika sätt kunna få till stånd en gemensam lösning beträffande ekonomi, fastighetsförvaltning, personalfunktion, kyrkogårdar. Jag är övertygad om att församlingarna vill söka sin framtid tillsammans genom nya modeller så att det även i framtiden ska skötas professionellt, rationellt och ändamålsenligt – för att kunna vara kyrka nära sina medlemmar. Dessa församlingar lär inte önska att administrationen ständigt växer och tar över. För att finna juridiskt godtagbara lösningar behöver församlingarna få stiftets stöd att skärskåda några olika modeller och organisationsformer.

Så länge en församling tillhör en samfällighet finns det en möjlighet att återfå den egendom och de tillgångar man bidraget till det gemensamma med. Här finns ett ytterligare skäl för det vi nu är i färd med att försöka få till stånd. I den kommande pastoratssamfälligheten (utredningen beskriver pastoratet som en samfällighet) finns inga möjligheter inplanerade för en församling att återfå sina tillgångar. Församlingens egendom överförs permanent till pastoratet, så är inte förhållandet med en samfällighet. Nu övergår kyrka, kyrkogård, församlingshem etc. till pastoratet. På denna punkt är jag helt övertygad om att det är juridiskt ohållbart med en dylik egendomsöverföring från församlingen till pastoratet. Några sådana juridiska överväganden eller undersökningar har NoS inte gjort.

Så till frågan om styrning och ledning. Det är mycket lämpligare att styrning och ledning sköts på lägsta möjliga nivå. I den självständiga församlingen håller man samman dessa uppgifter lokalt. Kyrkofullmäktige väljs av församlingen. Församlingsborna får inflytande i sin församling. Lösningen är demokratiskt att föredra då avståndet mellan väljare och valda blir kortare än i pastoratet. Att stora och bärkraftiga församlingar ska tvingas in i pastoratet och då behöva lämna ifrån sig det självbestämmande om den pastorala uppgiften till en annan nivå, där man inte är garanterad representation (kyrkofullmäktige väljs med pastoratet som valkrets), ändrar i grunden församlingsbegreppet.

En församling som blir av med sin kyrkoherde tappar också något både reellt och symboliskt värdefullt. En pastoratskyrkoherde i framtiden blir en superherde som är något annat än den kyrkoherderoll vi hitintills har haft i Svenska kyrkan, snarast blir det en förvaltningsdirektör. Detta om något är en betydande pastoral förändring. Därtill finns det inga garantier för att det är personer ur vigningstjänsten som blir nya ledare i ”församlingarna”. Tillsynen, som stiftet har sitt särskilda ansvar för, kan därför minska i betydelse, eller helt nedmonteras. Och detta utan att stiftet kan påverka den utvecklingen. Jag behöver väl inte här upprepa argument kring vad församlingen går miste om genom det förlorade kyrkorådet, församlingsinstruktionen etc.

Ett ord som ofta tas i anspråk i diskussionen om kyrkans framtid i Örebro är ordet solidaritet. Att bevara kursgården, diakonicentrum och rådgivningsbyrån har då lyfts fram. Dessa verksamheter har byggts upp med hjälp av kyrkoavgiften. Där har naturligtvis de ekonomiskt mycket bärkraftiga församlingarna genom åren bekostat denna utveckling genom att avstå från att ta i anspråk en större del av sina resurser för egen del. Sådana verksamheter ska normalt inte en samfällighet kunna driva. På olika sätt har man försökt lösa att en kyrkoherde ska leda arbetet. Vid en förändrad organisation får man väga verksamheterna angelägenhetsgrad och finna nya sätt för deras organisation. Att en superkyrkoherde själv skulle leda även dessa verksamheter faller på sin egen orimlighet. Tiden och kraften finns inte för en person att göra det vi haft svårt att klara med sju!

Solidariteten med de resurssvaga församlingarna framhålls också. De församlingar som nu begär att få bli självständiga har under alla år varit med och bidragit till deras verksamhet. Men man kan undra hur solidariskt det varit. Ska denna resursöverföring verkligen fortgå? Den pastorala obalans det resulterat i behöver utvärderas. Det kan rent av vara så att de som verkligen behövt stöd, t ex församlingarnas lokala arbete med utsatta grupper i staden, därmed fått mindre resurser.

Samfälligheten måste under alla omständigheter organisatoriskt förändras i och med att stiftsstyrelsens riktlinjer förordar att Edsbergs församling inte ska finnas i en kyrklig organisation inom Örebro kommun. I så fall avförs en av de församlingar som varit beroende av andras stöd för den verksamhet de byggt upp. Någon slags bodelning behöver då ske så att Edsbergs församling får sin rättmätiga andel av alla Örebro kyrkliga samfällighets tillgångar. Här har ju stiftsstyrelsen ytterligare en uppgift i den kommande omorganisationen.

Till sist vill jag bara understryka att de tre församlingar vars kyrkoråd beslutat att begära sin självständighet representerar ganska exakt häften av de kyrkotillhöriga som finns i de till samfälligheten anslutna församlingarna. Enbart det måste betraktas som unikt och något mycket tungt vägande.

Med vänliga hälsningar,

Lars B Stenström
kyrkoherde