23 november 2016

Brevet till biskopen


Den  24/10 2012, inför beslutet i Stiftsstyrelsen om att behandla begäran från tre församlingar i Örebro att bli självständiga innan beslutet om storpastorat skulle genomföras, skrev jag brev till stiftets biskop. Det lär finnas många liknande brev i diarierna hos landets biskopar om farhågorna inför storpastoratsreformen. Jag skrev:

Ett brev som jag helst inte ville skriva är detta. Men det blir tvunget. Efter den extra sittning vi hade på Solliden med stiftets utredare av indelningen i Örebro blir det nödvändigt att formulera dessa rader. Mest för min egen sinnesfrid, jag kommer åtminstone att kunna säga att jag verkligen prövade alla utvägar för att Olaus Petri församling inte skulle bli satt under förmyndare. Jag skriver ner mina tankar och tar risken att du inte kommer att ta någon hänsyn till dem.
Eftersom socialdemokraterna, kanske av politiska skäl, inte kommer att kunna ändra sig och eftersom de verkar vara svalt intresserade av att i stiftsstyrelsen mera generöst tillämpa kyrkoordningens regler om möjligheterna att lämna en samfällighet – så återstår till sist en enda utväg: att försöka påverka dig. Men jag misstänker att även det kan visa sig fruktlöst. Det är i alla fall vad som sägs. Att du inte kommer att kunna ändra dig. I så fall är det redan kört med självständigheten och den senaste överläggningen på Solliden hade ingen betydelse?!
Först om din personliga inställning. Jag uppfattar att Du radikalt ändrat Din syn på samfällighetens makt, vilket är så svårt att förstå. Jag har hört dig uttrycka starka dubier beträffande det inflytande samfälligheten haft. Och nu är du beredd att bidra till att församlingarna blir maktlösa och samfälligheten får all makt? Det går inte att få ihop, tänker jag. Stiftet riskerar att sidsteppas, som ju biskop Per Eckerdal också understrukit i Kyrkans Tidning.
Jag har ju tidigare berört vikten av att ta församlingarnas, och nu kyrkofullmäktiges, nej på stort allvar. Tvångslösningar andas en maktutövning som rimmar illa med det kyrkan brukar hävda sig stå för, t ex tron på församlingens uppgift, beslut på lägsta möjliga nivå, en människosyn där vi alla är myndiga med förmåga att ta eget ansvar. Storskalighet motsäger dessa övertygelser och för sällan något gott med sig. Dessutom ger storskalighet nästan aldrig de fördelar man eftersträvar, särskilt inte i pastorala sammanhang.
Vid den senaste överläggningen på Solliden blev det glasklart att XX inte kan tänka sig kompromissa... Han företrädde inte det beslut som kyrkofullmäktige fattat om att självständiga församlingar är vad man vill ha i Örebro. Utan anmärkningsvärt nog agerade han fortsatt för sin och partiets uppfattning!
Göran Pettersson från Almby sa uppgivet att ingen ville ta den utsträckta handen från Almby, Längbro och OP. Pastoratsföreträdarna önskade inte att samtala eller att samverka. Timmy L. menade att ingen annan modell finns än ett pastorat. Det var den enda form man kunde tänka sig samverka inom.  Skulle det bli tal om självständiga församlingar kunde endast ekonomihantering och vissa administrativa uppgifter skötas gemensamt. Allt övrigt skulle läggas ner eller avyttras!
På så sätt förstärker han och hans meningsfränder mycket medvetet det stiftsstyrelsen sagt om nackdelarna med självständiga församlingar. Genom att vägra samverka i någon annan form än pastoratet ska alltså stiftsstyrelsens farhågor besannas. Den samverkan som byggts upp överlever inte! Det oerhörda är bara: de som sagt sig vilja samverka i pastoratet ska nu till varje pris sälja av gemensamma institutioner och renodla församlingarnas självständighet! Men man nöjde sig inte ens med det.
För att verkligen visa hur illa det blir med självständiga församlingar ville man inte att antalet församlingstillhöriga skulle bli fördelningsnyckel utan skattekraft – vilket ytterligare försvagar de redan svaga! Solidariskt? Förtroendefullt? Kan man bygga tillit på sådana manövrar? I sådana händer kommer makten att läggas. Jag kan bara konstatera att viljan till samverkan kring diakoni och annat ingenting betydde!
I kyrkoherdegruppen var tongången en annan. Där ville alla försöka att utgå från förutsättningarna som givits för samtalet och vi nådde ganska stor samstämmighet. Vi kunde tänka oss samverka om det mesta, men med små förbehåll t ex gällande diakonicentrum vars insatser behövde utvärderas. Vad gällde konfirmandsamverkan trodde de flesta att den kunde klaras bra utan några extra anställda. 
Jag fruktar att splittringen i Örebro blir total om beslutet också går emot kyrkofullmäktige såväl som de tre församlingarna som begärt att få blir självständiga. Även den betydande opinionsyttringen från Almby kan man knappast negligera.

Det kan inte bli lätt för dig som biskop att hantera denna djupa klyfta som öppnat sig alltmer efterhand. Om enbart ett av de diametralt motsatta alternativen ska genomföras blir besvikelsen monumental. En kompromisslösning är enligt min mening möjlig om Du visar vägen. I annat fall tror jag att motsättningarna kommer att leva oerhört länge.
De kompromisser som vore möjliga är att antingen erbjuda de församlingar som önskar att bilda ett pastorat möjlighet att göra det och att ge de övriga självständighet eller, alternativt, att skapa tre någorlunda jämbördiga pastorat. Två församlingar kan nog klara att samverka i ett pastorat utan att förfördelas. Då skulle också kontraktet kunna bibehållas.  
Indelningsbeslutet ska ju inte grundas på hänsyn till verksamheter utan utifrån de uppgifter som en samfällighet har att ombesörja. Att vi, som velat ha en annan lösning än pastoratet, inte fått resurser och möjligheter att utveckla en modell beror mindre på oss och mera på att inga resurser ställts till förfogande. Samfälligheten som har ett egenintresse att överleva och uppstå som pastorat har tillåtits leverera siffror och underlag!
Man kan inte helt negligera de teologiska perspektiven och frågan om vad som händer pastoralt om teologisk ledning, ekonomi och makt lyfts bort från församlingen och uppåt för att landa på en högre nivå. De konsekvenserna kan oroa om man t ex tänker utifrån situationen i Eskilstuna.
Till sist kan jag bara vädja till dig att ompröva ditt ställningstagande. Det handlar om att ge Olaus Petri församling en chans att med sin musikprofil och vitalitet i gudstjänstlivet få leva vidare med rätten att självständigt besluta över sin pastorala utveckling.
Även Almby och Längbro församlingar, liksom kyrkofullmäktige, har goda skäl för sin hållning. Att köra över denna lokala majoritet kommer att uppfattas som oerhört okänsligt och mycket utmanande. På grund av dessa och många andra skäl bör ett storpastorat i Örebro avvisas som en lösning för alla!

Vänliga hälsningar
Lars B Stenström

1 kommentar:

  1. Fick du någon reaktion?Kiruna Kyrkliga samfällighet blev också ett pastorat men avstånden här uppe är så stora att församlingarna och församlingsherdarna ändå måste ha en stark delegation.

    SvaraRadera