29 april 2016

De demokratiska värdena är inlånade


Demokratiska värderingar, det låter det. Ofta låter det i sammanhang när man vill döma ut någon annans beteende eller uppfattningar. Begreppet är användbart som näsknäpp eller för mera omfattande uppläxningar. Man kan få för sig att dessa demokratiska värderingar är en bestämd uppsättning normer och värderingar - allmänt kända och uppburna.

Allas lika värde och människors lika behandling brukar lyftas fram. Fint tycker den stora majoriteten. Endast mycket få människor skulle bestrida att människovärdet inte får eller kan skilja sig åt beroende på inkomst, kön, religion och så vidare. De flesta skriver nog under på att diskriminering genom ojämlik behandling är förkastligt och inte ska ske. Men ibland är det ju så att lika behandling leder till ojämlikhet. Det är väl därför vi har progressiva skatteskalor. Och att de behövs förstår de flesta när de ser hur det går till i bonusträsket där miljonrofferiet inte vet av så många gränser.

Demokratiska värderingar är bedrägligt anslående. Det låter som om de vore universella och tillämpliga i all världens demokratiska länder. Men så ser ju inte tillvaron ut. De demokratiska värderingar man hävdar är typiskt svenska föreställningar. Om det nu finns något sådant som svenska värderingar.

Bo Andersson har i Demokratinsvärden angett följande: ”Hela det svenska samhället skall vila på demokratins grund. De fem pelarna – det demokratiska samhällets värdegrund – är människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta. Vidare betonas aktningen för människors egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö.”

Politiker och debattörer använder begreppen demokratisk värdegrund eller demokratiska värderingar. För att övertyga oss andra om att vi tycker likadant och sluter upp på den sida som först åberopar dessa värderingar. Demokrati är ett samhällsystem, ett sätt att organisera medborgarnas inflytande över stat och gemensamma angelägenheter som rättsväsende, försvar, skola och hälsovård.  Värderingar har sällan rötter i en organisatorisk modell. Värderingar uppstår i andra sammanhang. Demokratin bygger huvudsakligen på värderingar som redan fanns när den utvecklades och upprättades. Var de värderingarna hade sitt ursprung, och var de får växtkraft och näring, vore intressant att höra dem som använder termen utreda.

Människors värde har starka rottrådar ner i de religiösa sammanhang som åberoparna av de demokratiska värdena numera ständigt hackar på. Människan som skapad till Guds avbild ger ett värde som uppkommer utanför det vi själva styr och kontrollerar. Därför blir det mindre utsatt för åsiktskantringar och trender, mänskliga nycker och manipulation.

Med ”demokratiska värden” som argument kan man ge sig på de flesta livsåskådningar där det finns mera komplicerade sammanhang och värderingar som kolliderar. Som om demokratin själv ägde en konfliktfri uppsättning värderingar. Det blir ett slags sekulärt sanningsanspråk som gott kan tävla med religioners eller politiska ideologiers.

Om värderingar bygger på någon slags koncensus är de samtidigt förhandlingsbara. Tiden och trender kommer att påverka och förändra dem. I fokus kommer då frågan om vem eller vilka som avgör hur uppsättningen av demokratiska värden ska se ut och hur de ska förstås. Säg att de politiska vindarna kantrar åt mera extrema håll – innebär det att de demokratiska värdena då kan omdefinieras av dem som har makten?
 
Som kristen är det inte ovanligt att få veta att än det ena eller andra i den egna livsåskådningen strider mot demokratiska värderingar. Avsikten är att framställa kristen tro som antidemokratisk eller konservativ, som något demokratin i sig vederlägger. Det är klart att om man tror att det finns en skapelsens Herre och Gud så får demokratin sig en törn. Inte så att man genast önskar teokratiska tokerier för de blir självsvåldiga människor egna maktstrukturer.

Tron på Gud kan istället betyda att man behöver ifrågasätta och undra över det anspråk på sanning som de sekulära demokrativärderingarna leder till. Och man kan se att alla problems lösning vare sig ägs eller kan åstadkommas av den demokratiska apparaten eller ens hela systemet. Det krävs övertygade och brinnande ideella människor, ofta troende människor, för att mer gott ska kunna ske och utföras av det och dem som kallas för civilsamhället. 

Kristen tro och demokrati kan ofta ganska lyckligt gå hand i hand. Ja, det är väl helt enkelt så att utan kyrkans insatser i vår egen historia funnes det inte mycket till demokrati i landet. Men utvecklingen när de demokratiska värderingarna, de som ingen riktigt definierat och granskat, blir ett medel att motverka och tämja livsåskådning och tro blir det dags att kräva större klarhet: vilka är dessa värderingar, var har de sina rötter och vilken är den grundläggande världsbild som när och föder dem?

Nästa gång de demokratiska värdena dyker upp som argument är det på sin plats att skärskåda dem ordentligt. Och kräva att de som åberopar dem har något hum om dessa värdens ursprung och framväxt. Den Heliga Skrift har till exempel ganska mycket att bidra med!

 

 

24 april 2016

Att hälsa, det är frågan

I Sverige hälsar man med handslag. Och man hälsar på kvinnor och män. Med samma slags hälsning. Det finns det numera statsministeriellt ord på. Miljöpartiet fick på så sätt uppbackning från högst instans. För ett kort ögonblick tycktes allt förklarat. Och enkelt. Liksom löst. Men så kom eftertanken och ställde till det. 

Även mitt liv har innehållit märkliga upplevelser som hör ihop med denna vitala fråga. En gång under en längre arbetsrelaterad konflikt vägrade en person att ta min utsträckta hand. Han gjorde med all önskvärd tydlighet klart att en sådan sopa som den jag var kunde man aldrig ta i hand. Det blev avmätta nickar som mera liknade huvudskakningar när vi sågs. Men om någon väljer att inte hälsa så kan det bli lite hur som helst. Men så kan det också vara. Att hälsa, eller inte, det är frågan.

Jag har handhälsat på muslimska kvinnor som med en elegant svepande gest alltid lyckades få halva sin fotsida dräkt i handen så att vi inte behövde nudda vid varandra. Ungefär som att hälsa med tjocka vantar eller handskar. Men elegant. Och smart. Och jag har blivit hälsad med att den hälsande lagt sin hand över hjärtat, en hälsningsgest av hjärtligt och tillgivet slag. Japanska bugningar har också förekommit. Utan att det verkat egendomligt eller exotiskt. Hälsingen är en symbol och är delaktig i det den symboliserar. En relation och ett förhållningssätt.

Hur blir det på nästa kalas man deltar i? Då går det inte att göra skillnad. Behandla efter kön. Lika för lika ska gälla. Det blir då till att kindpussa även män. Åtminstone för de karlar som kindpussar enbart damer. De flesta tycker jag mig ha märkt. Bra att det rensas i rabatten så att vi får lika behandling. Ty någon åtskillnad ska inte ske utan det som duger för kvinnor duger för män och vice versa.

Jag tycker mig även ha märkt att det i kyrkliga kretsar kramas ganska ofta och mycket. Ibland verkar unga och fagra män hälsas mera frekvent medelst publika omfamningar. Det blir nog till att krama även oss mera medfarna och flintskalliga äldre herrar framgent. Eller att helt enkelt lösa risken för olika behandling genom att sträcka ut en rak arm för att ordna till en formellt godkänd handhälsning.

Bocka och niga kan väl inte längre förekomma. Såvida inte även män börjar niga och kvinnor bocka. Lit nu och då. Så att inget könsmaktsmönster infinner sig. Enklast är att dra ett streck över bocka, buga, knixa och niga. Korrektast så. Möjligen går det an när man hälsar på stora skaror och inte har tid eller tillfälle att gå runt och handhälsa. Men man kan ju andra varför det alltid ska vara så bråttom. Jag tycker varje föreläsare ska handhälsa på alla före sitt föredrag.

Tänk att symboler är så viktiga att de hindrar någon från att bli invald i en partistyrelse. Och att måltiden som möte och symbol är så stark att råkar det sitta någon vid bordet som borde isoleras och avskys (enligt den allmänna meningen fastställd av ingen) så drar det skam och vanära över dem som deltar. Till och med om de inte ens sett eller talat med varandra. Guilt by association. Rättsligt är det inte mycket att tala om. Moraliskt räcker det till många fördömelse- och förkastelsedomar.

Till sist kan man undra om Sverige bjudit in så många flyktingar till demokratins förlovade land för att visa att andras kultur och tradition är underlägsen. Mångfalden var tydligen aldrig mer än den tunnast sociala fernissa. Att andras vanor står i strid med de alltid lika omhuldade demokratiska värdena är lätt att säga. Svårare är att tänka över är vad som är omistligt och vad som är förhandlingsbart. Och hur man kan leva med värderingskrockar utan att de måste bli nationella affärer som behöver ta upp riksdagens och regeringens tid.

Vilka värden som kolliderar i hälsningsdebatten kan man verkligen fundera över. Ledsamt är att kvinnor blir och känner sig illa behandlade. Men sorgligt är också att förståelsen för hur djupt kulturella mönster och vanor kan sitta inte finns.

Dessutom – lika är inte lika när vi separerar könen i de flesta sporter och idrotter, när vi har olika sanitära rum och somliga fortfarande går runt och tror att de ska bete sig chevalereskt genom att öppna dörrar, erbjuda sin kollektivtrafikssittplats eller att dra ut en stol vid middagsbord

18 april 2016

Tänk om det är tvärt om!


I ett radioprogram om särskilt begåvade barn påstods att dessa barn tänker annorlunda. Så kan det säkert vara. Någon ville veta hur deras sätt att tänka var annorledes. De är ju väldigt olika sas också. Men de tar inte allt för givet. Det andra accepterar, det funderar de över. Det kan ju hända att det allmänt vedertagna inte stämmer. Inte är riktigt eller sant utan bara till en begränsad del. Då behövs ju att någon undrar varför och hur det kan komma sig att man påstår det man påstår
Tänk om det inte alls är så att det är dåligt för Svenska kyrkan om många människor lämnar den? Tänk om det vore bra att medlemstalet sjönk! Så att kyrkan blev mera lik en kristen kyrka än ett massivt folkrörelsekollektiv utan gemensam tro och livsåskådning. En av världens rikaste kyrkor är sällsynt fattig på kristen tro. Sett till antalet kyrkotillhöriga.
En vän förklarade nyligen att han för sin del trodde att när de kyrkotillhöriga medlemmarna blir färre än 50 procent av befolkningen – då flyr partierna fältet. Då är det roliga slut. Då måste man nämligen börja fatta svåra beslut om att lägga ner kostsamma projekt. Då får man göra om sin organisation så att den blir verkligt ändamålsenlig utifrån församlingens grundläggande syfte och uppgift.
I det läget får man förlita sig mer på volontärer än på anställda. Då kan man inte ge lika generösa arvoden till förtroendevalda. Då kanske frågan om kyrkans verkliga uppgift får komma i centrum. Då kanske man återgår till att bygga församling nerifrån. Social gemenskap blir åter viktigare än varumärke och toppstyrning. Ordet och sakramenten blir på nytt omistliga. Inte något man kan klippa och klistra i bäst man vill.
Alla satsningar på att behålla de kyrkotillhöriga är kanske fåfänga. Istället kanske man borde se ifall det gick att väcka tro i några hjärtan. Kanske kan det börja glöda (bildligt) i något litet hörn av kyrkan.
 

17 april 2016

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

Hur många har egentligen läst, eller ens stiftat bekantskap med, Svenska kyrkans bekännelseskrifter? Har kyrkomötets ledamöter koll på vad Deras egen kyrka bekänner? Har förtroendevalda alls blivit upplysta eller informerade? Eller tror de att det är upp till var och en att själv hitta på vad kyrkan tror? Är det därför det kommer så många förslag om att infoga än det ena och lägga till det andra i vad kyrkan ska tycka, tänka och tro?

Det sdker gång på¨gång utan att man ens bekymrat sig om vad bekännelserna dessförinnan slagit fast. Åtminstone borde man argumentera utifrån Skriften och dess tolkning för att förändra vad kyrkan genom tiderna bekänt, trott och lärt! Och inte bara plussa på efter eget gottfinnande utan Bibliska och traditionsmässiga hänvisningar.

Vet kyrkans präster något mer i detalj vad bekännelserna lär i olika frågor? Har de ens tillgång till de förklaringar Konkordieboken så generöst erbjuder? Eller innebär ordet bekännelse att somliga får allergiska utslag på en alltför alllmänreligiöst känsliga själ? Och att andras pekfingrar pekar anklagande på dem man inte förstår eller gillar? Vet de vilka dokument som ingår? Och efter det som på senare tid förevarit kan man fråga om alla biskopar ens vet! Dags att läsa på! Tid att låta informera sig.

Svenska kyrkans Kyrkordning skriver i sin portalparagraf följande om sin tro, bekännelse och lära:

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och
apostoliska skrifter,
är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den
oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530,
är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,
är förklarad och kommenterad i Konkordieboken
samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

AD FONTES!


14 april 2016

Diskvalificerade att sitta till bords

Vem eller vilka får man äta tillsammans med? En laddad fråga för ministrar. Även så för många andra. Man vill ju inte gärna bli sedd tillsammans med sådana som andra inte vill att man ska synas tillsammans med+ Eller hur det nu fungerar. Frågan är inte direkt ny. Redan Jesus hade sällskap som betraktades som olämpligt. Så blev han beskylld för sitt dåliga omdöme och dåliga sällskap.

Jag kan förstå att det kan kosta viktiga politiska poäng i maktkamp och inflytandeligan om man träffar skumma eller kriminella personer i officiella sammanhang. Men sällan har det varit så tydligt att man i landet där man hyllar transparens och öppenhet så ska somliga uteslutas ur måltidsgemenskapen. Deras fördärvliga åsikter eller bedrägliga beteende diskvalificerar dem. Sådan personer får man tydligen särbehandla. De onda och de dumma?

Begripligt på ett sätt. Men, vem avgör på ett rättvisande och rimligt sätt vilka som ska pekas ut som olämpligt umgänge? En kristen kyrka kan gott fundera över var gränsen går, om den alls finns, för vilka man kan dela sitt bröd med?

11 april 2016

Naiv förvåning: drogmissbruk?

Nyhetsförmedlingen ljuder denna dag av naiv förvåning. Som så ofta förr. Just denna morgon över att allt fler ensamkomna barn söker och behöver hjälp för sitt drogmissbruk. Ett missbruk som i sin tur hör samman med traumatiska upplevelser före och under flykten.

Varför sådan överraskning? Gick rullgardinen upp först nu? Efter år av praktisk erfarenhet på förläggningar och ute i kommunerna av hur psykiskt anfrätta många anlända, särskilt de ensamma yngre, varit och är?

Lika märkligt tycks upptäckten ha varit av hur enformigt och utarmande en sysslolös tillvaro på förläggningar är. Eller av att de hitkomna hamnar utanför i många år på grund av bristande språkkunskaper, bristfällig kännedom om det svenska samhället, få eller inga svenska vänner, dåliga bostäder och ihopträngda i utanförskap, bankernas ovilja att ge lån, svårutnyttjad yrkesmässig bakgrund, segregerade skolor etc etc. Inget av detta är förvånande eller överraskande. Särskilt inte för alla dem som arbetat inom området, på fältet.

Det enda som överraskar är denna ständiga förvåning hos nyhetsförmedlare och myndighetspersoner!



09 april 2016

System i sönderfall

Reformationstidens lutherska teologer hade förmågan att bygga system av sin Bibelkunskap. De var inlästa på kyrkans tradition och teologihistoria. Därför kunde de systematiskt framställa sin tro. Därmed blev lärofrågorna stringent och precist behandlade.

I vår tid när möjligheterna och tillgången på biblisk kunskap vuxit rejält verkar det svårare att få detta bekännelsebildande tolkningsarbete att fortgå med precision. Bodelningen mellan akademisk teologi och den teologi som är kyrkans gör det allt svårare att få samlade lösningar som står i samklang med det kyrkan alltsedan apostlarna utvecklat och lärt.

Från en fixerad skriftlig bekännelse blir även Svenska kyrkans teologi alltmera oral och fragmentiserad. Sentiment och känslor tillika med tidens trender och tendenser får allt starkare inflytande över kyrkan, dess tro och liv. Bara detta att många kyrkotjänare berättar att de inte gitter fira gudstjänst är en sådan obegriplig och urholkande influens. Vem drar en gräns för denna utveckling? Vilka vågar höja rösten. Vilka pekar på vad reformatorerna med emfas hävdade om den kristna gemenskapen, om ordet och sakramenten?


05 april 2016

Kyrkans särart enligt Kyrkans Akademikerförbund

Kyrkans särart ska respekteras, utropar Bror Holm, förbundsordförande i Kyrkans Akademikerförbund i senaste numret av tidskriften Kyrkfack. Det är med anledning av avtalsrörelsen som maningen kommer. Tydligen har Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation kallat in en jurist och expert från SKL för att uttolka prästernas arbetstid. Något som för Bror Holm onekligen kändes konstigt, ty juristen hade aldrig lagt ett enda schema för präster och kan inte prästernas arbetstidsavtal. Men förmodligen kunde väl personen något om andras arbetstid och avtal. Inte så illa det heller.

Vad är det för särart som ska respekteras? Av ledaren framgår att det nog mest handlar om att ”I kyrkan bedrivs verksamheter på tider när de flesta i samhället är lediga. Den grundläggande uppgiften som är kärnverksamheten i Svenska kyrkan, bedrivs när människor har möjlighet att komma till kyrkan”. Så kan det vara. Till exempel med gudstjänster och musikandakter och konserter. Men det är ofta också på ett helt annat sätt.

Arbetsgrupper och verksamheter som alltför ofta möts på tider som passar kyrkligt anställda och när de som inte arbetar i kyrkan ofta är på sina arbeten och de måste därför avstå. Begravningar som ständigt hamnar under arbetsveckorna och endast undantagsvis på lördagar då fler kan komma. Verksamheter som stängs när elever har lov eller anställda får ledighet eller semester. Det har ofta varit så att kyrkliga anställda lagt oändligt mycket mer tid på att informera varandra än på att informera, möta och ha kontakt med sin församling. Det ter sig märkligt att då läsa Bror Holms påpekande om gränslösheten i diakoners och prästers ”yrken och den alltför krävande, höga tillgängligheten”.

Jag tror att Bror Holms bild är giltig för en hel del kyrkligt anställda, här och där i kyrkan. Men även det andra perspektivet finns som utbrett. Och det kan sannerligen också skapa känslor av oro, brist och skuld, av otillräcklighet! Men det är nog som att svära i kyrkfacket att verbalisera sådant…

Än en gång hävdas att präster har Sveriges farligaste yrke. Man kan fortfarande undra vad det är som förvandlar kyrkans fredliga oas till något så riskexponerat och farligt. Beror det på de arbetsuppgifter man åläggs? Att man befinner sig på farligare platser än andra? Att man regelbundet konfronteras med droger, våld och brottslighet? Eller kan det bero på känslan av otillräcklighet när kyrkan går kräftgång? Att kyrkans professioner har svårt att finna fungerande metoder? Är osäkra om målen för kyrkans liv och verksamhet och alltför ofta själva vill eller förväntas uppfinna hjulet?


Om kyrkans särart ska värnas kanske den också borde värnas vad gäller kallelsen att leva missionerande, i gudstjänst- och församlingsgemenskap med andra kristna i bön och brödsbrytelse, att föra sig enkelt med beredskap för nya uppbrott. Att leva enkelt och att inte sträva efter världens löner. Tanken att kyrkans löner skulle vara för låga vore intressant att få ekumeniskt belyst. Kyrkans särart är att genom Ordet, förkunnelsen och sakramenten möta den uppståndne Herren som genom den Helige Ande manar till bot, väcker tro och skänker nåd!

01 april 2016

Gikt i huvudet

Sjukdomar ska man ligga lågt med att tala om. Antingen verkar det som man vädjar om sympati och medlidande. Eller som att man är mest upptagen med sig själv. Trots det behöver jag klaga. Jag har gjort en notering mig till minnes. Gikten i fot och stortå kräver krycka för att jag ska förflytta mig till kök eller badrum. Det stönas och kvides. Värken är intensiv. Tänk att gikt sitter i huvudet. Det blir därför inga funderingar just denna dag om kyrka och samhälle. De bleve nog alldeles nattsvarta. Vilket inte vore så ovanligt. Och ibland sanningsenligt och realistiskt. Men eftersom mina tankar är ockuperade för tillfället av annat - så avstår jag.

Sixten, the cat ser storögt på mig. Så brukar människan inte bete sig. Den där aluminiumstaven är misstänkt. Kanske en dold dammsugare. Snart börjar den kanske surra och låta. Så enbart när kryckan får vila bredvid soffan kommer Sixten med tröst och närhet. Uppskattat och efterlängtat.

Vi hörs och ses ganska snart...