08 december 2015

Adventskalender 9


Vad skriver lokaltidningen om just nu? Jo, om barn. Inte för att det ska bli jul och de förväntar sig många och fina julklappar. Inte om barn därför att de sjunger fint i sina körer. Inte om barn som snart får sommarlov. Inte om barn som väntar på jullovet och ska ha en riktigt härlig ledighet.

Detta är vad Nerikes Allehanda skriver om på nätet:
31 ensamkommande flyktingbarn är just nu anmälda försvunna i Örebro län, det uppger na.se.
Under 2015 har 41 ensamkommande barn under 18 år anmälts saknade hos polisen i länet.
Det är främst ungdomar i åldern 15-17 år som har försvunnit från antingen familjehem eller HVB-hem. Tio av dem har kommit tillbaka, men fortfarande saknas 31 ungdomar uppger na.se
– Det är inget brott att försvinna och de flesta sticker frivilligt, säger Jonas Rydén, chef för polisens utredningsenhet i Örebro till na.se. Kanske har man tagit sig till en annan stad eller ett annat land. Vissa kan hamna i kriminalitet.

Så betryggande för alla föräldrar, för skola och barnomsorg. OM några barn får för sig att ge sig av är det inget att särskilt bry sig om. Det är inget brott. Men skulle ett barn från ett dagis eller en "vanlig" svensk familj vandra iväg lär det inte bli några lakoniska halvslappa kommentarer om att det inte är något brott att försvinna. Då skulle sökapparaten sätta igång. Polisen skulle leta. Militär och hemvärn skulle hjälpa till. Missing people skulle gå skallgång!

Men nu handlar det om ensamkomna barn. Om vi tappar bort ett eller två gör inget särskilt. Inte heller tre eller fyra. Eller fem eller sex. Nej de kan bli tolv eller sexton och det kan kvitta lika.  Arton eller nitton är inte heller något att särskilt bry sig om. Eller tjugotvå, vad är väl det. Inte ens tjugofem eller tjugosju gör så mycket. Låt oss ta i rejält och säga trettioen! Då skulle väl alarmen ljuda, skallgången sätta fart och media bli tokiga. Socialtjänsten skulle protestera, hem och skola göra revolt och politiken skulle inte hålla käft. 31 barn försvunna. En hel skolklass och mer därtill!

Peter Pan i landet Ingenstans har ett gäng, de borttappade barnen. Det är barnen som trillat ur vagnen när barnsköterskan tittat åt något annat håll. Om de inte efterfrågas eller saknas efter sju dagar sänds de till landet Ingenstans. Så är det i sagans värld. Som dessvärre verkar stämma väl med verkligheten, bortsett från det där med vagnen och barnsköterskorna. Om 31 barn inte är här där de borde vara och ingen vet ar de befinner sig - då är de väl ingenstans (som någon känner till).

De försvann tyst och osynligt. De slog inte blygsamt på triangel eller dundrade på med en trumma. Nej, de bara försvann. Good riddens! Ajöken. Ajö, ajö på er. Nu blir det lediga platser på våra HVB-hem. Så slipper vi starta så många nya. HJÄLP! HJÄLP!  Ingen vet ju om de blivit hotade. Kidnappade, Värvade till terrorism. Nyttjade för trafficking. Hålls som slavar. Fångar.

Vad var det Zola skrev i samband med Dreyfusaffären? Jag anklagar! J´accuse! Vem ska man anklaga? Det måste bli alla myndigheter med ansvar för barns välbefinnande i vårt land. De som därtill har som uppgift att ta emot ensamma hitkomna barn, En skam är det att man inte lever upp till sina skyldigheter att se till barns bästa. Utan lyfter på mössa och hatt när de en dag bara är borta. Tänk att det enbart i Örebro just nu har försvunnit 31 barn utan att himmel och jord rivits ner. Skandal!

Och kyrkan...? Vad gör den?

Adventskalender 8

Som en historisk tillbakablick, ungefär som i årets julkalender, kan man se detta märkliga julkort. Av kläderna att döma, med huva, rosetter och band är det inte nutid. Men nallebjörnens närvaro är en tidsmarkör. Vid sekelskiftet mellan 18- och 1900-talet började björnar tillverkas som dockor och kramdjur. Då bör detta kort vara tillkommet någon gång under början av 1900-talet.
Dockan har nog som var vanligt då porslinshuvud och kanske porslinsarmar och -ben, men kroppen i övrigt har trasdockans något lealösa hängighet. Utrustad med fina kläder, nallebjörn och exklusiv dock är detta inget fattigdomens barn. Egentligen ser även barnet ut som en docka... 
 
Kombinationen mjukdjur och barn ger anledning att påminna om att IKEA varje år har en mjukdjurskampanj då man för varje sålt mjukisdjur ger 10 kronor till Rädda Barnen eller UNICEF för barns utbildning. Några överlägset rynkade näsor över välgörenhet göre sig icke besvär. IKEA gör en berömlig insats som hjälper barn. Och att skylla på dem som ställer upp när stater och samhällen misslyckas leverera är  inskränkt och en form av stats- och offentlighetsfundamentalism.
Heja IKEA! Mera mjukisdjur att krama till barnen som verkligen behöver!