16 november 2015

Kyrkomötesmerit att missförstå och misstolka

Den som är ovan vid Svenska kyrkans beslutsapparat och dess sätt att fatta beslut blir förmodligen rejält konfunderad om personen råkat betrakta webbsändningen av kyrkomötets debatt. Det är som att befinna sig i riksdagen. På samma sätt som där talar människor formellt och upprepar ofta redan intagna positioner.

Det är som om det vore en merit att medvetet vilja missförstå sina motståndare. Viljan att begränsa och mota bort de grupper och personer som vill hålla fast en mera klassisk, traditionsenlig eller ursprunglig tolkning av tro, lära och bekännelse demonstreras tydligt. Hur länge kan någon tåla att gång på gång möta försök att bygga avgränsande hinder.

Här lägger mötesordning och modeller hinder i vägen. De samtal där människor kan mötas över åsiktsgränserna får ju åskådaren aldrig se. Här skönmålas det egna och annat misstänkliggörs. Antingen därför att de förtroliga mötena aldrig äger rum eller därför att de sker bakom lyckta dörrar och enbart fungerar där. Men ska Svenska kyrkan undvika att falla sönder krävs betydligt mera av ömsesidighet och vilja att hålla samman kyrkan. Då går det inte att ständigt attackera dem som inte är beredda att förändra bekännelsen utifrån någon hänvisning till folks åsikter eller tyckanden. Det är så man gifter sig med tidsandan och har man börjat rutscha i den kanan är det svårt att sätta stopp.

Olle Burell, s-gruppens talesman, antydde i ett inlägg till förmån för vigselplikt för nyvigda präster (dvs innefattande samkönade vigslar) att det fanns gott om andra samfund man kunde söka sig till om det inte passade att vara med i en på så vid reformerad Svensk kyrka. Man undrar vilka förbindelser han kan ha med vilka samfund där det vore möjligt som evangelisk luthersk präst att verka?

Sådana erbjudanden, hot och önskningar, att somliga präster faktiskt borde och ska ge sig av, får sällan mothugg. Sällan säger någon biskop ifrån så man förstår att de blir upprörda och förtörnade över sådant trams. Deras tolerans för sådana utstötningsförsök är ibland ganska plågsam.Kanske borde de som vill mota ut somliga av kyrkans tjänare börja fundera på med vilken rätt och i vems namn de arbetar för en sådan utstötning. Skulle man tillämpa den gyllene regeln i detta sammanhang borde man väl på samma vis önska dessa ständigt missnöjda och restlöst förändringsbenägna glädjen att hitta ett sammanhang där de för en gångs skulle fick och kunde trivas utan att behöva rensa ut och bort dem de icke kan tåla.