02 september 2015

Urvattnat dop - eller en annan tro?

När det mesta går an är det ingenting som riktigt betyder något. Allt blir förhandlingsbart och det specifika och pregnanta riskerar att upplösas. Insikten slår ner som en tyngd över pannan. Jag inser att man kan påstå snart sagt vad som helst om kristen tro. På Svenska kyrkans nationella hemsida presenteras dopet. De texterna har genom åren fått utstå mycken kritik. Man kanske inte där skriver precis vad som helst. Men det blir verkligen en tillrättalagd lightversion av kyrkans dopteologi.

Dop är en en fest då vi firar och gläds över att en människa blir del av ett sammanhang. Vid dop bekräftas att man tillhör sin familj och ingår i en större gemenskap, församlingen, kyrkan i världen och Guds stora familj.

Dopet presenteras alltså med dessa och liknande formuleringar på Svenska kyrkans hemsida. På vad sätt man firar att den som döps blir del av ett sammanhang är oklart. Särskilt som nästa mening först påstår att det bekräftas att man ”tillhör” sin familj och därefter kommer påpekandet att man ingår i en större gemenskap. Detta med sammanhang och den egna familjen står inte i fokus vid ett dop! Läsaren anar liksom ett alltmera vidgat gemenskapsperspektiv, ungefär som när man säger Örebro, Sverige, Världen. Kanske har man till Guds stora familj räknat in hela den himmelska härskaran? Oklart är det.

Dopet är inte en namngivningsceremoni, men namnet spelar en central roll. Namnet är viktigt, eftersom den som döps inte är anonym. Det är just denna människa som döps, den unika individen.

Kan det vara på något annat vis än att den som döps är den peson som blir döpt? Dop genom ombud förekommer av förklarliga skäl inte. Men man vill väl skingra dimmorna kring spridda föreställningar om dopet. Ingen ska behöva tro att frågan, Vilka namn har ni gett ert barn, ska kunna uppfattas som att dopet är en namngivningsceremoni. Men det är naturligtvis fullt möjligt att döpa ett barn som ännu inte fått sitt namn.

Dop är en gåva. Vi behöver inte prestera något eller vara på något speciellt sätt för att ta emot dopet. Dopet innebär att få leva i förlåtelse, och vara välsignad. Att döpas innebär att bli en del av Jesu liv, död och uppståndelse.

Genom dopet blir man en kristen, eller som Luther slog fast i sin lilla katekes: Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälser ifrån döden och djävulen och giver evig salighet åt alla dem som sätter tro till Guds ord och löften.

Här slås jag av att ett och annat inte längre finns med när dopets verkan beskrivs. Möjligen av flera skäl. Här ska man mest göra dopet attraktivt och inbjudande. Några djupare teologiska perspektiv ryms inte och skulle bryta den förenklade förklaringsmodell man vill tillämpa.

Men misstanken gror samtidigt att här vill man strömlinjeforma och tona ner dopets verkliga innebörd så som den genom tiderna har förståtts av de stora kyrkorna i världen, dvs även av Svenska kyrkan. Synderna som behöver förlåtas och tron är möjligen bortsorterade som något otidsenligt, ovidkommande och irrelevant?

Till kyrkans dopteologi hör, eller ska man numera säga hörde (?), att dopet förenar med Jesu liv, död och uppståndelse poängteras i dokumentet Dop, Nattvard, Ämbete. Där står också att Det dop, som gör kristna delaktiga i Kristi döds och uppståndelses mysterium, är förbundet med syndabekännelse och hjärtats omvändelse. Man får inte heller glömma att den döpte faktiskt ingår i gemenskapen med den treenige Guden i vars namn dopet sker. Dopet gör även barnen till Jesu lärjungar genom att de får del av frälsningens nåd och nytt liv i Kristus. Luther var ganska kärvt tydlig när han förklarar att dopets nåd kan förspillas genom att den döpte inte låter den helige Ande hos sig verka en daglig bättring, utan övergiver Guds ord och bönen, fattar lust till världen och samtycker till synden. Men den nåd, som Gud ger i dopet, står fast så att Gud söker de fallna, på det att en sann bättring kan återvända.  

Dopet ger formellt medlemskap i Svenska kyrkan, och det ger tillträde till nattvarden och rätten att vara fadder vid andras dop. För att bli konfirmerad måste man vara döpt. Den döpta kan också bli kyrkvärd. Som döpt och konfirmerad kan man efter utbildning och antagning vigas till präst eller diakon.

Här ses dopet ur ett juridiskt rättighetsperspektiv. Det låter enkelt och verkar som om det räcker att pro forma vara döpt. Någon glömde att påpeka detta att livslångt leva, lära och växa i sitt dop.

Till sist tänker jag på alla dem som verkar i vår kyrka men som fortfarande har troendedopet som sitt ideal. De omfattar liksom samtidigt olika dopsyner? En sak har de förstås att bidra med – insikten om trons betydelse hur starkt man än betonar dopet som nådeserbjudande, Nåden blir till slut billig och kan leda till urskillningslösa dop, som man uttryckte saken i Faith and Order. Urvattnat dop vore kanske en fyndigare benämning. Ett dop som inte verkar ha så mycket gemensamt med det dop Luther förkunnade...

(För att övervinna sina skiljaktigheter bör troendedöpande och
sådana som praktiserar barndop, på nytt överväga vissa aspekter
av sin egen praxis. De förstnämnda bör söka att mer synligt
ge uttryck åt det förhållandet att barnen står under Guds nåds
beskydd. De sistnämnda måste vara på sin vakt mot att praktisera
ett till synes urskillningslöst dop och ta sitt ansvar för de döpta
barnens fostran till moget engagemang för Kristus på större
allvar. Ur Dop, Nattvard, Ämbete)