03 juli 2015

Varför saknar kyrkans medlemmar lust att gå i kyrkan?

Kyrklig sed är uttryck som kommit ur allmänt bruk. När jag har hört den använd har det nästan uteslutande handlat om det regelbundna gudstjänstfirandet och enbart undantagsvis om kyrkliga handlingar och andra bruk. Att termen inte används så mycket beror nog på att kyrkogångsseden och -vanan som uttrycket hänvisar till är bruten. Kaputt!

Forskarna som följer kyrklig sed inom Svenska kyrkan har ett mera diversifierat begrepp där man noggrant även följer och studerar utveckling och förändring av dop-, vigsel- och begravningsgudstjänster. Den stora studien av kyrklig sed administreras och ansvaras för av Lunds universitets kyrkohistoriska arkiv. Man kan få reda på häpnadsväckande saker om hur seder förändras. Till exempel att 1962 hade endast 11 procent av kyrkorna julkrubba. År 2002 hade situationen totalvänt. Då hade 92 procent av kyrkorna julkrubba!

Men alla kyrkliga handlingar och bruk är beroende av att det finns en levande kyrka med ett fungerande och regelbundet gudstjänstliv. Länge använde kyrkoordningen det regelbundna gudstjänstlivet som bestämning för en församling. Utan gudstjänstliv ingen församling. 

På motsvarande sätt borde man kunna säga att med ett klent gudstjänstliv en klen församling. Och med ett blomstrande och livaktigt gudstjänstliv en prunkande och aktiv församling! Den som på något sätt följt gudstjänststatistiken de senaste decennierna blir tvungen att bedöma snart sagt hela Svenska kyrkan som en klen kyrka med ett klent församlingsliv. Detta alldeles oavsett hur mycket verksamhet man producerar med därför anställda verksamhetsproffs eftersom sådan verksamhet bör vara, ska vara, ett utflöde från församlingens möte med Gud, med den uppståndne i mässan. Om inte den kopplingen är den primära och motiverande blir kyrkans arbete likt vilken förenings arbete som helst med nit att göra gott. Vilket i och för sig är en god sak, men något annat än kyrka och diakoni.

Det finns visserligen ampra bibelställen om vikten av att först ge allt åt de fattiga eller om att det allra viktigaste egentligen är att besöka de fängslade och föda den hungrige. Men det är att förstå som ett avklädande av de som vill vara de främsta men vars liv och handlingar visar att de inte bryr sig om de som far illa eller är särskilt utsatta. Handlingarna är ingen ersättning för tro och Gudsrelation. 

Så varför kommer de kyrkotillhöriga inte när det ringer? För att de inte tror? För att de inte tycker det är kul? För att de inte har lust? För att de har annat för sig?