25 november 2014

Det ska vi fira - 2017

Den som tror att ett firande består av glädje och uppsluppenhet behöver tänka om. Ytligt sett kan minsta födelsedagsfirande verka som glädjefyllda avbrott. Bemärkelsedagar gör avbrott i en vardagens och möjligen tristessens tillvaro. Hattar, serpentiner och presenter. 

Men den som minns sin barndoms barnkalas vet också att födelsedagsfirandet blev en markör av vilka som tillhörde de gynnade och de som stod utanför. Vilka klasskamrater skulle hitta en inbjudan i sin bänk? Särskilt om det fanns osämja och stridigheter mellan barnen kunde kalaset bli ett verktyg i kampen dem emellan. Du får komma på mitt kalas. Du får inte!

Som tur är har vi förmågan att förtränga och glömma. När väl kalasen drog igång tog oftast lusten över. Vi som kommit hit ska ha roligt här och nu.

En inbjudan var inte tillräcklig. Spelet kring kalasen hade rent bibliska proportioner. Många var bjudna men kom inte.  Till vissa fester.  Så detta att fira är en allvarlig sak. Förutom all planering och allt arbete som måste ske bakom kulisserna. Var något en kvinnofälla var det barnkalasen. Mammorna i köken var de stora hjältarna som satte guldkant på sina barns tillvaro. De som kunde gjorde underverk av det de hade.

2017 ska Svenska kyrkan fira Reformationsjubileet. Då blir det säkert stora kalas som riskerar att verka triumferande och självbespeglande. Det finns tid att göra goda planer för det som då ska hända.
Förspillda tillfällen ska helst undvikas. Firandet kan fungera som ett verktyg för försoning och ett närmande mellan de kyrkor som uppstod i omvälvningarna för femhundra år sedan. Kardinal Cassidy sa en gång när deklarationen om Rättfärdiggörelseläran efter många samtalsrundor och diskussioner äntligen blev klart att framgången berodde på att man försökte och lyckades finna en metod att gå bakom dåtidens intagna positioner. Genom att formulera det vi trodde då och nu tror med ett annat språk än det som användes när positionerna intogs blev det möjligt att finna vägen till ömsesidig förståelse.

Den möjligheten borde inte försittas när Svenska kyrkan ska fira. Inga folkfestliga högtidsmässor med pukor och trumpeter kan ersätta en serie samtal med romerskkatolska kyrkan för att finna nya vägar till större enhet! Ett firande som möjliggör fördjupning och ett närmande mellan våra kyrkor kan ge verklig anledning till uppsluppenhet och glädje. Men att fira brustna relationer och brytningar utifrån perspektivet att vi hade rätt och fortsätter att veta bäst är att förblindad tåga in i en trång återvändsgränd! Bättre är att gå från konflikt till gemenskap!

Om någon vill använda jubileet till att befästa motsättningar och skillnader och gräva djupare vallgravar och kraftigare skyttegravar gentemot den katolska kyrkan bör de rannsaka om de vill vara en främjande del av den ekumeniska uppgiften och kallelsen som är just Svenska kyrkans. Förnyad dialog är också ett sätt att ständigt reformera kyrkan till att bli alltmera trogen sin sändning!