24 november 2013

Inte bara hörare, utan görare


Tredje versen! Då ska det ske. Då reser sig kors- och ljusbärarna och går fram till altaret för att hämta kors och ljus. De bugar och niger. När korset lyfts ur sitt stativ reses varje gudstjänstbesökare ur sin bänk. Kristus är på vandring i sin kyrka. Då sitter vi inte längre. Vi står. Som den himmelska härskaran. Runt Guds tron. Märkligt att vi alls kan stå still.
Min uppgift denna Domssöndag var att bära Evangelieboken. Först bugade jag för altaret, tecknet för Guds närvaro i sin kyrka. Sedan fick jag lyfta boken. Högt! Ett upplyftande av Guds budskap till oss alla. Det skall bäras ut till allt folket. Synligt. Konkret. Givet inte till fint folk. Eller enbart till några som tror sig vara förmer, eller mera förnäma. Inte heller avsett uteslutande för biskopar och präster.

Nej! Kyrkan har anförtrotts ett evangelium för alla! Det ska självfallet höras i församlingens mitt. Högt och klart ska det ljuda. Ja! Det glada, befriande och frälsande budskapet som gör oss splittrade och obotliga individualister till ett Guds folk. Till en gemenskap. Ett välsignat sammanhang. Man kan knappt tro det när man tänker på sig själv, eller ser sig omkring. Särskilt inte när man läser om det som händer och sker i Svenska kyrkan. Trots de mest förfärande brister möts här de heligas samfund! Ett folk på vandring.

Triumferande ropar prästen eller diakonen: Så lyder det heliga evangeliet!
Lovad vare Du, Kristus! svarar församlingen.

 
Under hallelujasång vandrar processionen åter mot altaret. Ett halleluja för att Guds ord fortlöpande uppenbarar Guds vilja för oss. Ett tilltal riktat till den simultant tidsbundna och evigt tidlösa gemenskap vi kallar församlingen.
Sången tystnar. Nu följer predikan. En brottning med vad detta Guds ord har med oss att göra. Vad kan det betyda? Idag?! Här! Nu! Vi lyssnar, vi som inte bara ska vara Guds ords hörare, utan dess görare.