13 augusti 2013

Fylla folkpension

Nybliven pensionär! Länge gick jag och gnolade på Dagen är nära. Nu blir det förmodligen Den korta stund jag vandrar här...

Idag fyller jag folkpension som någon vänligt påpekade. Skrivbordsstolen ska överges. Sammanträdesbordet lämnas. Arbetskamraterna blir före detta. Forna. Det kan inte vara roligt. Inte ens för dem, föreställer jag mig. Men i ett arbetslag vänjer man sig. Under korta perioder är det stabilt. Men snart får någon ett nytt jobb eller går i pension. Det enda konstanta tycks vara att någon går och en annan ansluter.

Men från sin kristna tro pensioneras man inte. Ej heller från kallelsen. Eller från gudstjänst och församling. Arbeta och göra nytta blir inte över en natt olämpligt eller förbjudet. Och ska jag döma av mina äldre vänner och kamraters tillvaro tycks uppgifterna bara bli fler, om än annorlunda.

Lagom när vi i den kalla nord blir ålderspensionärer börjar karriärerna för en och annan prelat i den katolska kyrkan. När vi förväntas lydigt inordna oss i marginalen kliver mogna människor någon stans fram på arenan för att göra ännu en betydande insats. Man behöver inte vara biträdande generalsekreterare i FN för att agera så. När vi förmodas vara förbrukade och ses med ungdomligt medlidande ögon uppskattas i andra kulturer levnadsvisdomen och erfarenheten hos den något äldre människan högeligen.

Men för dagen nöjer jag mig med muntra tillrop och gratulationer. En ny tideräkning börjar snart. Den nya almanackan är än så länge tom. Men det ändrar sig. Förresten, nu ringer det. Jag tar fram blyertspennan och öppnar kalendern. Det är väl någon som vill att jag ska predika och fira högmässa för och med dem...