06 juli 2013

Den opassande religionen


Gud i skamvrån. Så kallades ett seminarium under Almedalsveckan. Tidningen dagen var arrangör och inbjudna att diskutera var statssekreterare Bertil Östberg, läraren på Örebro teologiska Högskola Lars Johansson, rektorn PO Sahlberg och som kyrkoherde figurerade Lars B Stenström (dvs jag).

Denna gång präglades panelsamtalet mer av möte och mindre av motsättningar och polemik. Icke desto mindre fanns det meningsskillnader. Statssekreterarens uppgift var väl att försvara rådande ordning som inte är mycket att yvas över. Skolverket såväl som Skolinspektionen gör konstlade uppdelningar mellan tradition och religion. Vill man visa på svårigheten kan man ta bönen Fader Vår. Den tillhör förvisso vårt kulturarv. Om den läses är det grannlaga att veta om det sker med ett bedjande sinne, då ska den uteslutas t ex från skolavslutningar eftersom den då ingår i religionsutövning. Men om bönen läses som en text, utan att man stämmer in i orden, så bör den kunna förekomma. Då är det nämligen tradition och historia.

Självfallet ska både bön och välsignelse kunna ljuda vid en skolavslutning. Det är en orimlig hållning när myndigheterna tror att rektor kan ansvara för det som ska förekomma i en kyrka. Då blir rektorn rimligen också ansvarig för rummets kultiska och liturgiska föremål. En slags kyrkotjänare om man så vill. Oavsett vad som sägs. Men inte ens i den egenskapen äger rektorn rätt att täcka över de religiösa utensilierna. Rummet kan faktiskt tala. Tiger lärjungarna ropar (!) stenarna...

Om prästen enbart får vara där om det tigs om platsens och helgernas innebörd är ungefär som toge man över en bjudning i ett hem och då såg till att värden fick munkavle och bands fast vid sin stol. Egendomlig relation, eller hur. Ömsesidigt är det under alla omständigheter inte. 

Inte alla skolledare vet heller hur de ska föra sig i en kyrka. Det har hänt att församlingar tvingats portförbjuda skolor som inte behandlat det invigda rummet med tillräcklig pietet och respekt. Vad som helst får nämligen inte förekomma i en kyrka enligt Kyrkoordningen för Svenska kyrkan. Men sådana saker diskuteras inte av Skolverket när man behandlar skolavslutningar. Man är mest upptagen med den opassande religionen!

Det finns knappast något exempel på att skolavslutningar använts för att försöka få elever, lärare eller föräldrar att byta uppfattning eller tro. Några omvändelser med anledning av att man deltagit i en skolavslutning har knappast ägt rum. Vem vill för övrigt pracka på människor en tro de inte själva efter moget övervägande valt? Gärna med kritiskt tänkande och noga genomförda överväganden. Därför blir beröringsskräcken beträffande religion i funktion så egendomlig. Denna oro har spritt sig långt in i religionsundervisningen. Religions studeras som vore den en teori och inget som levs och praktiseras.

Skulle fotboll behandlas på liknande sätt fick eleverna se en fotboll, slå upp regelboken och läsa några paragrafer, fick höra berättelser om hur man samlas till match – men utan att själv få vara publik. Självklart måste man kunna kunna vara med vid tillfällen när gudstjänst firas utan att det därmed per definition blir ett övergrepp.

Så vad göra? Men med klokskap och samtal kan man förmodligen nå ganska långt. I det postsekulära samhället blir religion mindre opassande och i olika skepnader och med oilka uttryck mera en rimlig del av mångas liv och verklighet.

Vid en skolvaslutning i en kyrka borde följande kunna ingå: några korta psalmer, en årstidsanpassad hälsning där kyrkans perspektiv finns med t ex med bibliska motiv, en kort bön där man inte uttryckligen uppmanar de närvarande att be med samt en välsignelse, företrädesvis den sedan flera tusen år förekommande Aronitiska välsignelsen. Att kyrkans personal, musiker, vaktmästare och präst därtill tyst ber och välsignar de närvarande må vara deras egen sak... Opassande är det inte. Inte i en kyrka.