22 oktober 2012

Problemet med samfälligheternas makt löstes genom att ge dem all makt

Mats Rimborg har skrivit en del kommentarer till mina blogginlägg. Här hans senaste (och därefter mitt svar):

Mats Rimborg: Jämfört med organisationsutskottets förslag till ändringar av kyrkoordningen förblir det mesta sig likt. I den del av inledningstexten till den andra avdelningen som du citerar har gjorts ett enda tillägg, genom att det efter ordet "kyrkoråd" i den sista meningen har tillfogats ”eller församlingsråd”. Inledningstexten till tredje avdelningen är helt oförändrad. I kapitel 37 kommer det att stå att stiftsstyrelsen fattar beslut om pastoratsindelningen och om indelningen i församlingar som inte ingår i något pastorat. Pastoraten beslutar om indelningen av pastoratet i församlingar. Ett sådant beslut ska för att gälla vara fastställt av stiftsstyrelsen.

Det är klart att om man har bestämt sig för att hela strukturutredningen är en gigantisk komplott, och att alla församlingsråd kommer att bestå av marionetter vars enda uppgift är att vara pastoratets majoritet till lags, går det att tolka detta som att det nu är slut med församlingarnas oberoende. Men då får man allt vara väldigt konspirationsteoretiskt lagd. Pastoraten är inget annat än en ny form för samverkan mellan församlingar och dess beslutsfattare utses av församlingsmedlemmarna. Det verkliga problemet är att under 1900-talets 100 år minskade antalet församlingar i Svenska kyrkan från 2533 till 2517 (0,6 procent) medan de under 2000-talets första decennium minskade från 2517 till 1467 (40,3 procent). Det föreliggande förslaget är det mest konstruktiva som finns för att bryta denna trend.

Det finns förvisso grogrund för ett demokratiskt problem och det löses i så fall bäst genom att möjliggöra direktval till församlingsråden. I dag finns det två modeller för val av församlingskyrkoråden i en samfällighet, direktval eller via ett fullmäktige i församlingen. Varje församling anmäler före valet till stiftsstyrelsen vilket sätt man vill använda. Låt det även i fortsättningen finnas två alternativ och låt de stora pastorat där det passar i framtiden få använda direktval till sina församlingsråd så uppkommer inget demokratiskt underskott. Om varje pastorat får bestämma om det vill ha direktval till ett fullmäktige som utser församlingsråden och kyrkorådet (enligt föreliggande förslag) eller om det vill ha direktval till församlingsråden som sedan får utse pastoratets fullmäktige, som i sin tur utser kyrkorådet, så löser det problemet med brist på lokal demokrati.

Det här kan vi som föredrar en sådan ordning fortsätta att verka för, men de förbättringar som kyrkostyrelsens och organisationsutskottets förslag innebär jämfört med den ursprungliga utredningen ger en acceptabel lösning under tiden och det är dumt att göra det bästa till det godas fiende. Det nuvarande förslaget innehåller tydliga riktlinjer för hur pastoraten ska ta hänsyn till församlingarna när de utser församlingsråd. Syftet är att garantera lokalt inflytande. Ett kyrkofullmäktige som bortser från församlingsbornas nomineringar till sina församlingsråd kommer knappast att få förnyat förtroende i nästa val.

Lars B Stenström: Visst är det märkligt att kritik och ifrågasättande genast förvandlas till något konspiratoriskt! Men det är enklare att avfärda invändningar om de kan etiketteras som bestående av fantasier och paranoida föreställningar om komplotter. Men förslaget förändrar kyrkans organisation i grunden och utredningen saknar helt en teologisk diskussion. Det är det minsta man kan begära att man överväger vad som händer med församlingsbegreppet om allt fler församlingar tvingas lämna ifrån sig sina rättigheter till en konstruerad byråkratisk nivå som inte rimligen kan ses som ett pastoralt område.

Mats Rimborg framhäver förslaget till ny organisation av Svenska kyrkan som det bästa, när det i själva verket är ett enda. Man kunde, som jag och andra diskuterat, valt flera andra lösningar som skulle tillförsäkrat församlingarna ett självstyre värt namnet. Tänk om man istället hade bistått församlingarna med förvaltning, juridik och ekonomi – då kunde man lokalt fått styra sitt eget liv. Det är ju på det området svårigheterna ligger för de flesta mindre församlingarna. Olaus Petri församling där jag arbetar har ca 14.500 kyrkotillhöriga och med rejäl egen bärkraft. Svenska kyrkan vimlar av mindre församlingar med fortsatt självstyre – men vi ska berövas det vi har. Vad är det för gott i det? Vi församlingstillhöriga ska inte längre välja våra företrädare.

Förslaget att församlingsborna får välja sina församlingsråd är ett steg i rätt riktning, men det löser ju inte det demokratiska underskott som består i att makten lämnas till pastoratets kyrkofullmäktige och dess kyrkoråd. Församlingsråden får bara låna några av de befogenheter vi som församling har idag. Dessutom finns inget så vitt jag vet som binder kyrkofullmäktige till att ta hänsyn till resultatet av ett nomineringsmöte i församlingen. Spel för gallerierna kallas sådana publikfriande men ganska meningslösa gester oftast för.

Det troligaste är att pastoratet tar över och utser arbetsledning och församlingsråd. Inga garantier finns då för att det blir församlingsbor eller församlingsaktiva som får plats i församlingsråden. Invändningarna mot den förändringen vill ingen egentligen kommentera. Risken att somliga församlingar blir svagt eller obefintligt representerade är uppenbar. Hela pastoratet är ju valkrets. Partiernas och nomineringsgruppernas makt ökar eftersom det är listorna som avgör vilka partiföreträdare som väljs och i vilka församlingar de hör hemma. Förändringen innebär att en församling som vår, från att ha haft självbestämmande över verksamheten och god styrning av ekonomin, kommer att sättas under pastoratets förmynderi. Och det ska kallas det bästa förslaget.

Mats Rimborg har fel när han menar att problemet är att antalet församlingar minskar. Visst är det ett bekymmer – men man måste ju söka orsakerna till sammanslagningarna djupare än så och där sätta in åtgärder. Nu verkar det ju som om självstyret är problemet efter som det ska undanröjas på så många håll. Kritiken mot samfälligheterna var ju inte att de hade för lite makt – utan för mycket. Och att samfälligheterna inverkade på och styrde församlingarna för mycket genom sina beslut och åtgärder. Den svårigheten skulle lösas. Det gör man genom att överföra ALL MAKT till samfälligheterna, dvs pastoraten. Det kan inte uppfattas på något annat sätt än att mängder av församlingar devalveras till distrikt, blir satta under förmyndare, förlorar den uppgift och roll de haft? Hur tokigt det kan bli, eller hur!