04 juni 2012

Att kalla lögn för lögn och sanning för sanning

Invigning av minnestavla 24/5 2012
Flera talare har idag berättat om andra platser än den vi står på, Norra kyrkogården i Örebro. Jag kommer från Gotland och har nästan varje år stannat till vid en speciell kyrkogård. Den ligger vid Lärbro kyrka, där andra av nazismens offer begravts. Alla ni elever har kanske ännu inte upptäckt hur mycket en kyrkogård kan betyda? Där möter vi stenar med namn, det är som ett möte med dem som en gång levde. Som ett stort mänskligt och historiskt arkiv.
Vi som är lite äldre har följt döda till deras gravar. En begravningsplats, en kyrkogård, ger utrymme för sorg, saknad och för minnen och hågkomst. Men när åren går vittrar minnena. De sjunker undan och glider in i glömskan. Vi behöver hjälpas åt att minnas våra döda. Vi behöver påminna varandra om människors levnadsöden och vår historia. Tack vare Forum för Levande historia, ett antal intresserade och vetgiriga elever från Lillåns skola och deras lärare, Mikael Enoksson, får vi idag komma ihåg och hedra minnet av några kvinnor, koncentrationslägerfångar, som efter kriget vårdades i Örebro på Engelbrektskolans beredskapssjukhus. De vilar här på Norra kyrkogården. Vi får samtidigt anledning att erinra oss de hemskheter och övergrepp som begicks under 1900-talet, särskilt under nazisternas välde liksom under stalinismen i Sovjet.

De som bekämpade nazismen och dess hatiska ideologi betalade ett högt pris. De visste att i den striden måste man avslöja lögnen och stå upp för det som är sant och gott. Man måste våga kalla lögnen för lögn och sanningen för sanning!

Alla människor med god vilja behöver, oavsett livsåskådning eller politiska sympatier, stå upp för människans okränkbarhet, för hennes oändliga värde, och gå i kamp mot mörker och ondska. Jesus citerar profeten Jesaja om ett sådant frihetens uppdrag: att frambära ett glädjebud till de fattiga, att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet…

Vi inser vad som kan hända och fortfarande händer när människor inte behandlas med respekt, när människors värde trampas på och förnekas. Den som minns blir mera medveten och bättre rustad att möta hoten från ideologier och rörelser som tror att somliga är mera människor än andra, som inte ser alla medmänniskor som systrar och bröder, som värderar människor olika beroende på etniskt ursprung, hudfärg, politisk tillhörighet, sexuell läggning eller religion.

Låt mig till sist citera den dikt som så många använt som en allvarlig påminnelse om att vi måste våga stå upp och säga vår mening. Dikten har tillskrivits pastor Martin Niemöller (1892-1984) som själv satt fängslad i lägren Sachsenhasuen och Dachau mellan 1937 och 1945.

Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte,
för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte,
för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte,
för jag var inte jude;
Sedan hämtade de katolikerna, och jag protesterad inte,
för jag var protestant.
Sedan hämtade de mig,
och då fanns ingen kvar som kunde protestera.

Och till Er som vilar här, som vi idag hedrar: Frid över Ert minne! Må Guds eviga ljus lysa för Er

Bland de närvarande vid invigningen den 24 maj 2012 fanns – bland andra – eleverna själva och deras lärare Mikael Enoksson, representanter från Forum för levande historia, Polska hjälpkommittén, Polska ambassaden, media samt Örebro kyrkogårdsvaltning, Svenska kyrkan, kyrkogårdsnämnden och Örebro kommun.

Eleverna har producerat en imponeranden utställning om några av de människor som vårdades i Örebro. Utställningen visas just nu på Gamla Krematoriet i Örebro. Om den skriver man på Kyrkogårdsnämndens hemsida: Efter andra världskrigets slut kom kvinnliga koncentrationslägerfångar till Örebro och bodde, under den första tiden, på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus. För cirka två år sedan inledde en grupp elever på Lillåns skola ett arbete där de följde kvinnornas livsöden. Detta resulterade i en utställning – ”Skuggor av det förflutna” – som både ger en tydlig bild av Förintelsens fasor och livsvillkoren för de kvinnliga koncentrationslägerfångar som kom till Örebro.