25 december 2009

Strid om gröten


Detta annorlunda julkort är poststämplat i Upsala den 23/12 1904 och sänt till en adress i Ramsjö. En nyttig påminnelse om tider då maten var knapp. Alla i vårt land fick den gången inte äta sig mätta.

Till och med om gröten skulle man kämpa. Rimmet lyder:
Här skall bli en strid
Om gröten, hvari ske´n man doppar;
Ty, vi lefva i en tid,
Då magen full man icke stoppar!

Hur denna strid och kamp om livsmedel och dagligt bröd kunde förenas med en tillönskan om en God jul är för oss sentida en gåta.

Överflödsjulen då var begränsad till färre människor. Välfärd var ingen verklighet för ett stort flertal. Svält och hunger fanns närvarande. Fattigdom och arbetslöshet en realitet. Insamlingar och privata gåvor var ett sätt att lindra nöden när samhället inte förmådde. Julfemman, som man förknippar med redaktör Gustaf Albin i Svenska Dagbladet, var ett sådant initiativ från 1920-talet som gav visst bistånd under just julperioden.

Jag har aldrig förstått varför välgörenhet måste spelas ut mot vad stat och kommun förmår. Systemfel blir ju inte bättre för att man avstår från bistånd från dem som har resurser och kan dela med sig. Visst vet jag att man kan bruka välgörenhet för att befästa klyftor och för att slippa genomföra nödvändiga reformer.

Ett generellt avfärdande av generositet från dem som vill och kan komma andra till hjälp är egendomligt. Tvärt om borde man uppmuntra att de utsatta får stöd från fler källor. Man kan ge bistånd utan att förödmjuka människor, utan att befästa dem i underläge eller utenförskap! Mellanhänder kan vara ett av flera sätt att klara det. Min övertygelse är att stat och kommun just nu inte fullt ut klarar sin uppgift. Alla goda krafter behövs för att lätta människors bördor.

De försvunna julkorten


Ett importerat och ålderdomligt julkort, "printed in Germany". Motivet tillhör de undanskuffade, ja de nästan helt försvunna. Även om den som letar länge möjligen kan hitta enstaka kort med motiv från julens evangelium. Tomtarna härskar. Men man får inte räkna bort idylliska scener med ljus och granar. En antydan om en återvändande naturreligion månne?

De vise männen från fjärran har här redan nått fram med sina gåvor. Farbror röd, grön och blåviolett verkar ha tänkt på hur de skulle göra sig på vykort eftersom de har försett sig med så granna och olikfärgade dräkter. Ett par mantlar har till och med med hermelinkragar om man ser efter riktigt noga, ett kungligt attribut.

Och Maria, Josef och Jesus har fått var sin rejäl gloria. Av stallet märks inte mycket. En mur utgör barriär mot palmer och grönska och markerar ett slags inne. Och ett antytt stengolv ger det hela mer kyrkliga associationer. Djurens frånvaro markerar också att det är som en tablå, ett kyrkospel, snarare än ett försök till realism. Maria har himmelsblå dräkt och stjärnbeströdd, kanske för att vi ska minnas orden:
Ave, Maris Stella, Dei mater alma, atque semper virgo, felix cæli porta.
Var hälsad, havets stjärna, Guds milda moder, alltid rena Jungfru, himmelens saliga port.

Eller som det heter i Anders Frostenssons bearbetning:
Stjärna över haven,
Du Guds milda moder,
nu och alltid jungfru,
barn av himmelsljuset.

Med Guds son i famnen
var för oss en moder.
Han är din och given
genom dig till alla.

(Ur Katolska kyrkans psalmbok, nr 464)