30 maj 2009

Är ja vad det ser ut att vara?

Svenska kyrkan är en underbar organisation. Där står samtalet högt i kurs. Vi hyllar det enskilda samtalet, det som vi också kallar själavård. Men inte nöjer vi oss med det. Inte! Vi fortsätter samtalet länge och väl. Så ihärdigt och så ofta att enstaka, och nyblivet perifera, röster dristar sig att ifrågasätta meningen med allt detta prat. Ordets kris...

Jag har hört sägas att heltidsanställda kan använda upp till 50 % och mer av sin tjänst för att samtalet i stormöten, i planeringsgrupper, i arbetsgrupper, i smärre projekt och i sin egen verksamhet inte ska tystna. Och målmedvetet planerar man och följer upp. Kommunalt anställda gnisslar tänder över hur olika villkoren kan vara. Där i kommunerna tvingas man spara. Man måste desutom spara pratett till under sina raster. Under dagarna finns ingen tid, man jobbar med brukarna 80-90 % av tiden. Och barnomsorgens personal har grupptid mest hela tiden.

Men en bokreligion behöver förstås avsätta mycket tid för orden, för kommunikationen och för dialogen. Ändå är vi inte nöjda. Vi satsar också rejält med tid att prata OM varandra och andra. Förmodligen inspirerade av uppmaningen att göra för andra det vi vill de skall göra för oss. Vi talar kritiskt om andra för att de ska kritisera andra än oss. Ja är ja och nej är nja och tja är ha och tjohej!