05 september 2008

Sen kom tyvärr prästen

Henrik Berggren skriver i Dagens Nyheter (26/8) om sitt förhållande till kyrkan. Han har lämnat den bakom sig men kan vid vissa tillfällen uppelva att han hittar tillbaka. Då öppnar sig kyrkorummet och generationerna. Och kulturradikalismen hos Berggren den har vänt sig till något som mer liknar kulturkonservatism. I det skedet blir kyrkan åter aktuell för honom, om det bara inte vore för prästen.

Om jag är beredd att begravas i namn av en gud som jag inte tror på, måste jag väl också i hederlighetens namn erkänna att jag accepterar kyrkan som en nödvändig form av historisk gemenskap, som en anständig kompromiss mellan individens suveränitet och den allomfattande staten.

Det finns stunder när det verkar möjligt. Jag kan sitta i kyrkan och tänka på de nedslitna generationer före mig som samlat livskraft i kyrkan för att härda ut. Psalmsången, ljusen, stillheten kan fylla mig med den sorts ro som hos sekulariserade människor får passera för andlighet.
Men sen kommer tyvärr prästen.

Ja sen kommer prästen och allt blir förstört. Allt går åt skogen. Allt blir åter omöjligt. Så ska man nog förstå Berggren. Men finns det då ingen klok präst som kan inleda ett förnuftigt samtal med Henrik Berggren och som kan bringa reda i vad kristen tro som traderats och överlämnats generation efter generation ändå kan betyda...