29 februari 2008

Världsnjurdagen 13 mars

13 MARS
Världsnjurdagen


Chefen stack

Den som anmält sig till Nixregistret vet att det glesnar med säljsamtal i luren - även om man inte blir alldeles utan. Kyrkoordnaren skriver med harm om Nerikes Allehandas reportage om ett säljföretag i Örebro - där personalen låstes ute och chefen försvann med pengar och datorer.

Bakom de irriterande samtalen finns ofta hårt arbetande ungdomar som inte har haft mycket annat att välja på. De borde få större och bättre erbjudanden. Ett nyligen utlyst städjobb (75% tjänstgöring) lockade 340 sökande! Snacka om trängsel på banan. Tänk hur det har blivit och hur det kan gå till...

Tillrättaställardagen - skottdagen

Skottdagen idag borde vara en lyckodag, en speciell dag med ett stort syfte! Dagen som finns för att ställa till rätta obalansen i kalenderåret. Ett år är 365,24 dagar långt. Och om inte hela systemet ska komma i otakt måste man ibland rucka det (flytta det lite bort från sitt ursprungliga läge). På så sätt upprätthålls balansen när en dag läggs till vart fjärde år, skottåret.

Skottdagen borde få präglas av sitt eget syfte – nämligen att ställa tillrätta det som blivit skevt, som kommit i obalans. Man får återställa och upprätta. Att denna dag få ta itu med det som inte blivit som det borde eller skulle, visst vore det värt mycket?!

Bibeln har ju sitt jubelår då skulder avskrivs och slavar friges. Den tanken skulle i det näraliggande kunna tillämpas just denna dag. Bland alla dessa dagar behövs absolut den här dagen eftersom det finns så mycket som behöver rättas till som blivit galet och fel emellan människor, i samhälle och värld.

Egentligen borde varje dag vara en skottdag då man reder upp med dem man har något otalt med! Så låter alltsomoftast förkunnelsen i Svenska kyrkan. Men i verkligheten är genomslaget förmodligen ganska blygsamt. Men i väntan på det, ett mer himmelskt tillstånd, kanske en påminnelse vart fjärde år skulle ge oss bättre insikt i vikten av att reda ut och ställa till rätta. Svenska kyrkan borde gå i bräschen för att skottdagen blir Ställa till rätta dagen: Tillrättaställardagen!

Andra bloggar om: , , ,

25 februari 2008

Förlorarna är alltid fler

Oscarsgalan är över. Statyetterna utdelade och med dem ära och berömmelse. Vinnarna får stor uppmärksamhet. Everybody loves a winner, heter det visst. Men föraktar alla en förlorare? Knappast. Ändå - perspektiven går alltid att vända på. Förlorarna är alltid fler. Hur de hanterar sin besvikelse är en väl så viktig fråga som den om hur de som bar hem statyetterna ska klara av sin framgång. Vad hindrade mig/oss? Varför vann den eller dom?

Vi har mental utrustning som gör att vi kan skaka av oss motgångar och nederlag. Nästa gång, då minsann. Revanschismen biter tag i hälen. Är detta sanningen om mitt och vårt? Nej, det finns mer att säga som talar för vår film, vårt skapande. Och ur nederlag kommer kraft till att göra mer och nytt.

Framgång föder inte bara medgång och ger medvind. Avundsjukans och besvikelsens vågor kan slå höga. Motvinden kan blåsa ihärdigt. Och att leva upp till sin egen förträfflighet och rent av överträffa den kan bli ett oöverstigligt hinder. Nästa film ska också bli Oscarsmaterial, har kvalité för Golden Globe, Guldbjörnen, Guldbaggen, Guldlejon, Guldpalm, Bronshästen, Nordiska rådets filmpris, European Film award och så vidare. Filmprisernas mängd och filmfestivalernas popularitet säger något om hur viktigt det är att bli uppskattad på fler sätt än av publiken…

Och egentligen handlar väl alla dessa belöningar lika mycket om många andra av livets områden. Hur klarar vi av framgång och motgång? Vilka belöningar behöver jag? Hur orkar jag med motstånd och motgång? Under dagen? I yrkeslivet? Över huvud taget…?

Andra bloggar om: , , ,

24 februari 2008

Felsökning för tro

Ett utdrag ur ny predikan på bloggen ordrik

Det finns häften som förklarar
vad det är för fel på en makapär man köpt
Språket kan vara kryptiskt men spännande
eller också enkelspårigt konkret
Symptom: Ingen ström
Möjlig orsak: Nätsladden är ej korrekt ansluten
Åtgärd: Koppla in nätsladden

Symptom: Lärjungarna kan inte bota
Möjlig orsak: De saknar kraft
Åtgärd: Koppla in nätsladden
Nej visst, det gällde ju dvd-spelaren

Lärjungatro är visserligen ingen mekanisk apparat
Men det finns en felsökningsfråga
vi inte kan fly bort ifrån:
Varför sker inte undren?
Lärjungarna skulle ju bota sjuka,
väcka upp döda, göra spetälska rena,
driva ut demoner (Matt 10:8)

23 februari 2008

En ambulans i fjärran

En nattlig migränliknande huvudvärksattack tvingade mig upp ur sängen. Nu var det flera år sedan sist. Svår huvudvärk har jag lärt mig uthärda genom att vanka runt i lägenheten, oftast nattetid. Efter några timmar går det över. Fram på småtimmarna föll jag i sömn och drömde att jag hade huvudvärk.

Men under lunkandet genom lägenhetens rum trängde nattens ljud in i lägenheten. En ambulans i fjärran. Några skrålande unga mäns ansträngda röster. Enstaka bilar på väg någonstans.

Ljuden berättade om en tillvaro som fortgår när andra sover. Överallt finns vakna och vakande människor. Somliga oroligt vandrande av och an i väntan på att någon, kanske en ung människa, ska komma hem. Flera befinner sig sittande framför telefonen i avvaktan på ett livsavgörande samtal. Varför ringer det inte? Här och där människor som jämrar sig när värken sätter in. På sjukhuset alldeles härintill febril verksamhet för att rädda liv. Och vakande ögon fästa vid livsuppehållande apparatur.

Gode Gud, var nära alla dem som inte kan eller får sova. Var med dem som vakar. Och hos dem som all den nattliga oron gäller.

22 februari 2008

Kristna fängslas i Inre Mongoliet


Xilinhaote City, Inner Mongolia- China Aid has learned that the President of the Inner Mongolia Branch of the Chinese House church Alliance, Wang Dawei, was detained along with more than 40 co-workers on Wednesday, February 20, 2008.,,,

The intensity of persecution amongst members of the Chinese House Church Alliance continues to increase as the Beijing Olympics draw near. This latest incident highlights the hypocrisy of Chinese officials who promote a “Harmonious Society” while simultaneously persecuting innocent and patriotic citizens such as Wang Dawei and others. We urge the Chinese Government to release these Christians and remain consistant with its own rhetoric on Religious freedom and rule of law.


China Aid är en organisation som uppmärksamt vakar över de kristna i Kina men som också mer allmänt följer utvecklingen i Kina. De har fått stöduttalanden för sin verksamhet av andra rörelser. Och Här hittar Du ChinaAid som berättar det som ovan citerats - nämligen om fängslandet av en framstående huskyrkoledare, Wang Dawei, och hans medhjälpare, denna gång i Inre Mongoliet.

Andra bloggar om: , , ,

21 huskyrkoledare i Kina dömda till omskolning

Efter morgonens visit hos alltid lika läsvärda New York Times landade jag i den mer markerat religiösa världen hos Crosswalk.com. Denna portal ingår i Salem Web Network, en guldgruva för den evangelikalt fromme som vill utforska en gren av det amerikanska fromhetslivet.

Hos Crosswalk finner man Religion Today där en artikel från Shangdongprovinsen rapporterar om hur 21 ledare för huskyrkor i Kina nyligen dömts till omskolning genom arbete. De dömda ur den kinsesiska huskyrkan skall nu tvingas arbeta mellan 15 månader och 3 år för att omskolas. En märklig dom med tanke på den uppmärksamhet Olympiaden i Peking redan får. Inte kan det vara särskilt välkommet med en ökad internationell kritik mot ännu fler brister i det kinsesiska samhället. Men det finns starka skäl att protestera mot domarna och att utöva påtryckningar för att öka religionsfriheten i Kina. Olympiaden kan på det sättet bli en viktig hävstång för fri- och rättigheter i Kina.

De flesta av huskyrkans ledare greps i samband med en utbildning i december 2007 som ägde rum i Linyi City i Hedeng Distriktet. De har beskyllts för att tillhöra en "evil cult", en ondskeful sekt. Termen betecknar oregistrerade religiösa kyrkor, rörelser och grupper. En annan, icke kristen, rörelse som ofta drabbats är Falundafa, mest känd under namnet Falun Gong. Rörelsen har utsatts för många liknande angrepp, beskyllningar och hård förföljelse. Även deras rätt att finnas till och få utöva sin åskådning bör kristna hävda med eftertryck. Alla rättigheter vi vill ha för oss själva (!) vill vi att andra ska ha rätt till!!

Ett brev från huskyrkorörelsens ledare, President of the Chinese House Church Alliance, Pastor Zhang Mingxuan, berättar om de hårda villkor man lever under.

Vad man än tycker om olika livåskådningar och religiösa rörelser så bör de åtnjuta religions- och föreningsfrihet och självfallet mötesfrihet. I Kina är dessa friheter en bristvara. Inför Olympiaden kan det vara värt att påminna det kinesiska ledarskapet om hur viktiga dessa fri- och rättigheter är.

Zhang Mingxuan avslutar sitt brev med följande apell:

Because of this, Zhang Mingxuan, president of Chinese House Church Alliance, strongly appeals to the friends in the international community to pray for China and for the success of 2008 Olympics in China and for the real freedom of religion in China! We pray to God that those brothers and sisters imprisoned for preaching Jesus Christ will be released soon and that God will make leaders in the Chinese government to treat the believers in a correct way and that God will make China a country full of love, justice, freedom and prosperity!

Andra bloggar om: , , , ,

19 februari 2008

En stol betyder så mycket


Detta är en stol!
- Det är Din åsikt.

Det här är faktiskt en stol, välfungerande och bra.
- Det är Din bild. Det finns faktiskt andra uppfattningar.

Men jag är övertygad om att detta inte bara är en vanlig stol, utan det här är en mycket bra och fin stol!
- Det är Din bild. Den kan man inte ta för given. Hur skulle det bli?

Ni är välkomna att pröva stolen. Sitt gärna i den en längre stund. Den är faktiskt byggd efter kyrkomötets ritningar.
- Varför ska vi sitta i den? Den stämmer inte alls med ritningarna. Vi bryr oss om vad folk i allmänhet säger om den. Den går knappast att sitta på har man sagt och då är det ju något fel på stolen.

Nja, det kan finnas problem, när stolen behövde slipas lite grann fick jag en sticka i fingret.
- En bjälke menar Du väl! Hur har Du det med Din verklighetsuppfattning? Det finns stora svårigheter med den här stolen.

Vi har många utmärkta möbelsnickare som har jobbat med stolen. De ska absolut få fortsätta trots att de också gillar andra stolsorter.
- Använd Ditt goda omdöme så ändrar Du dig. Vi hör att de alla vill att folk ska sitta på andra stolar. Så kan man inte ha det. Sådant ska vi se till. Man får inte vara för duktig och man ska aldrig någonsin använda sig av andra stolar. Särskilt inte biktstolar.

Men Ni kan väl tro på mig, bedöm själva. Se på stolen. Så här fint och fromt sitter man i den. Och har suttit i decennier. Så sitter man i Strängnäs domkyrka och i Uppsala, i London och i Washington.
- Sitter Ni i stolen? Vad ska det vara bra för? Gör Du det ofta? Sätter Du Dig så provocerar Du andra. Förresten så undrar en del varför Ni står så mycket när Ni borde sitta i stolen?

Här sitter många och de har bara gott att säga om vår fina stol. Den är vacker och välskött, utsirad med guld och ornament. Jämför den gärna med andra stolar som folk inte vill sitta i.
- Det är fel modell på stolen. Den har fula detaljer från andra stilsorter. En alltigenom elitistisk stol!

Alla som sitter i den här stolen trivs med den.
- Varför ska de som använder den ha rätten att veta mer?

Den är en mycket populär stol.
- En odemokratisk åsikt. Vi hör att man får ryggskott och att somliga blivit halta. De orkar inte sitta kvar här längre, eftersom de inte får ändra stolen. Allt är färdigt. Ni borde faktiskt bygga om stolen. Så den blir häftigare och folkhemsk. Är den inklusivt könsneutral?

De flesta som säger att de inte orkar sitta har inte ens provat stolen. Massor använder den ju varje vecka, fråga dem! Några har slutat använda den eftersom de tyckte att några andra som använde stolen inte borde få göra det. Vi hoppas verkligen att de har hittat en annan stol att sitta på.
- Gör som andra, anpassa stolen för de många. Vi måste ha en stol som passar dem som inte alls kommer hit för att sitta.

Varje år slutar massor av människor att använda stolen. Vi vill att den stol vi har här ska ge människor tro och mening och livsinnehåll, goda nyheter helt enkelt. Att stolen ska inbjuda till gemenskap vertikalt och horisontellt och ge andlig fördjupning.
- Närvaro, öppenhet och hopp menar Du väl ändå? Det hoppas jag verkligen, närvarande och öppna som de flesta av oss är.

Jag tycker att vi kommunicerar dåligt, du och jag har svårt att få en bra kontakt.
- Nu byter Du ämne, vi ska diskutera alla de många felen på Er stol.

Jaja, Ni och andra är i alla fall välkomna hit!
- Det är Din åsikt, det finns andra.

Andra bloggar om: , ,

Dass i repris

Redan för ett år sedan - den 18 februari för att vara exakt - skrev Brygubben om att köpa ett dass! Lutherhjälpen och Svenska Kyrkans Mission satsar på småskaliga insatser för att förbättra vattenkvalitén i andra delar av världen. Även i årets fasteinsamling kan man inhandla ett dass.

Man kan säkert göra mycket också hemmavid för att minska slöseriet med vårt rena vatten. Men i detta fall handlar det om livskvalité i samhällen där det råder stor och akut brist på rent vatten. Läs mer hos Svenska kyrkan om årets fasteinsamling.

Där skriver Maria Sandell bl a om Etiopien där kvinnorna i dubbel mening får bära bördan av den bristande tillgången på vatten och den dåliga vattenkvalitén. Bönderna i Tisabalima har börjat samla ihop spillning från djuren för att lägga på åkrarna. Nu kan de konstatera att skördarna har ökat med mellan 25 och 50 procent, ja ända upp till 100 procent beroende på utarmad jorden var från början. Nygrävda terrasser och diken håller också kvar fukten i marken bättre.
Smutsigt vatten är ett av de största hoten mot människors liv. I Etiopien har bara var femte invånare tillgång till rent dricksvatten. Många barn dör, inte på grund av svårbehandlade sjukdomar, utan helt enkelt av brist på rent dricksvatten. Ett glas rent vatten kan rädda liv.
Det är kvinnorna och flickorna som hämtar vatten och många behöver gå långt. Tidsödande vattenhämtning är en av orsakerna till att flickor hoppar av skolan i förtid. Men i Tisabalima finns nu många vattenposter med rent dricksvatten.
Fatima Endris, med sitt minsta barn vid bröstet, är bonde i Tisabalima.
- Jag vill utveckla och förbättra jordbruket så mycket som möjligt, säger Fatima, barnen ska slippa det hårda liv som jag har haft.


(För den dassintresserade erbjuder årets bokrea Göran Bergholms och Ulf Kjellins bok Dass. Bokförlaget Fischer & Co skriver på sin hemsida: I "Dass" beskriver Göran Bergholm och Ulf Kjellin i ord och bild den långa utveckling som legat till grund för dagens uppfattning och användning av toaletten i det västerländska samhället. Författarna har anlagt ett helhetsperspektiv på ämnet och visar på dess bredd i en informativ och underhållande blandning av allvar, humor och grotesk. Allt från dassen i Efesos till Louis Armstrongs laxermedel avhandlas med samma nitiska ambition; att göra hemlighuset lite mindre hemligt...)

Andra bloggar om: , , ,

18 februari 2008

Köp ett dass - för livets skull

Kampen mot det onda förs mest i distraktion. Förstrött och utan kraft vänder vi oss mot allt möjligt. Kanske skrämda av fanatikernas våldsamhet och överdrivna nit? Oroade över konsekvenserna av all tvärsäkerhet? Så mycket ont har också kommit av kampen mot det vi betraktat som destruktivt och förtryckande.

Vi ville inte bli sådana och tappade därför fokus. Vi flyttade in i gråskalans förtrollade värld där katter strök runt så gott som osynliga och ljudlösa. I mörkret är alla kattar grå. Hur ska man kunna skilja ut vän från fiende, ont från gott, det uppbyggliga från det nedbrytande...

Och ansvaret, vem kunde avgöra vem som bar ansvar när inget var vad det syntes vara. Ägarna till företaget som inte skötte sig doldes bakom andra. Och undanflykterna gjorde oss alldeles konfysa.

Men i kampen för rent vatten (som Lutherhjälpen och Svenska Kyrkans Missions driver) kan vi ändå vara gemensamt upprörda över det onda som sker. Vi kan bli mer målinriktade och engagerade. Till exempel över plastpartiklar i fiskarnas livsmiljö. Men även över det sötvatten som borde kunna drickas. Över orättvist utnyttjande av gemensamma tillgångar. Över föroreningar och nedsmutsning. Dags att säga stopp. Vi behöver se till att skapelsen förblir en god miljö: För livets skull!


Man kan SMS:a ordet VATTEN till 72 900 så skänker man 20 kronor till Svenska kyrkans fasteinsamling. Bästa tipset: Köp ett dass! För 300 kronor kan man minska föroreningarna och smittspridningen. Så varför inte ge Din bäste vän, en kusin eller brylling, ett dass på hans/hennes födelsedag? Det hamnar långt borta men kommer ändå till nytta.

17 februari 2008

Fyll kyrkorna, stäng dem eller riv dem


Framtiden för prästgårdar och tjänstebostäder kan väl knappast intressera någon vid sidan om de direkt berörda? Det vill säga några kyrkopolitiker och ett antal präster. Så är det kanske. Men som ett tidens tecken är försäljningsivern värd att fundera över.

En epok går ur tiden. Relationen mellan kyrka och prästgård upphör. När man avyttrat den närbelägna prästgården kan man inte återställa bandet. Kulturmiljöer upphör. Det som var gemensamt ägt blir privat. Gemensamt därför att även om prästen bodde där var huset allas, det var församlingens prästgård. Nu privatiseras det gemensamma. Och utförsäljningarna är icke reversibla.

Utförsäljningarna berättar också om ett skifte där ekonomin blir överordnad. Värdet av att förvalta det generationer tidigare byggt upp räknas nu i kronor och ören. Kortsiktigheten tar över det långsiktiga perspektivet. Och glesbygden blir ännu mer glest befolkad om inte ens prästen kommer att bo där.

Men visst måste man kunna sälja en prästgård. Och nu står kyrkorna på tur. Vi lär snart behöva avlysa och sälja flera av våra kyrkor. Frågan är på många håll inte länge om livet i dem ska upphöra utan när. Se på frikyrkokapellen, de har blivit fritidshus. Nu står kyrkorna på tur. De kan inte bara stå som museala monument över förfluten tid, över tro i det förgångna. Saken har under många år nu och då lyfts fram i debatten (t ex i SvD)

Ett antal kyrkor bör man kunna ha kvar av pietetsskäl, av vördnad och respekt för kristtrogna generationer före som satsade allt för sin kyrka. Några får väl bli museer. Men där bygdens och stadens folk inte vill fylla sina kyrkor blir nästa logiska steg att man stänger, säljer eller river. Fyll dem, stäng dem eller spräng dem, som Bengt Samuelsson en gång sa.

Svenska kyrkan utreder de så kallade övertaliga kyrkorna och vad som ska ske med dem. Hur många de egentligen är en bedömningsfråga. Man vet dock att kyrkorummet ses som omistligt även av många som aldrig besöker det. Det ger ju ett delvis nytt innehåll till begreppet Guds hus. Men finns det anledning att värma upp och hålla igång de kyrkor som större delen av tiden är helt obrukade?

Andra bloggar om: , , , , ,

16 februari 2008

Prästgårdar går i graven

Uppsala Nya Tidning (UNT) har noterat den lågmält dramatiska förändring som pågår i Svenska Kyrkan. Man skriver i dagens tidning: Prästgårdar är ett ekonomiskt problem för många församlingar. Prästerna vill inte bo där och bostäderna orsakar höga driftskostnader. Ett 40-tal fastigheter i Uppsala stift har upphört som tjänstebostäder på 2000-talet.

Rasbo prästgård, Tensta prästgård och Forsbacka prästbostad. Det är några av de tjänstebostäder som kyrkorna avvecklat eller sålt på senare tid i Uppsalatrakten. Bakom försäljningarna finns det både ekonomiska och praktiska skäl: Det är inte lika populärt för 2000-talets präster att bo i en gammal gård med dålig ventilation och uppvärmning. Dessutom kostar det pengar att underhålla bostäderna som kan vara flera hundra år gamla.

I samma artikel uttalar sig en företrädare för Uppsala kyrkliga samfällighet, Peter Berglund. Han tror för sin del att det gamla kravet på att en präst skulle bo på prästgården hör till svunna tider.
- Man lyckas inte anställa folk på den grunden. Det ses inte som självklart längre för prästen att bo på prästgården. Då blir man en offentlig person i det privata och folk ser hur man sköter trädgården
.

Och Sveriges Radio berättar om Bettna i Sörmland där kyrkoherden valt att inte bo i prästgård. Hon säger att det är väl en del av utvecklingen. Det finns ju församlingshem idag och där kan man bjuda in större sällskap.

På norra Öland finns det bara två prästgårdar kvar berättar Östran. Liknande berättelser har funnits och finns i andra tidningar: Bohuslänningen, Svenska Dagbladet, VLT och Dagen.

Allt började med att Kyrkans Tidning publicerade en intressant undersökning om prästgårdar och kyrkans tjänstebostäder. Man berättade bland annat: Sedan millennieskiftet har antalet tjänstebostäder inom kyrkan mer än halverats. I dag finns 588 kvar. Hur många av dessa prästgårdar som också avyttrats vet ingen eftersom ett centralt kyrkligt fastighetsregister saknas. I många fall kan församlingen hyra ut sin prästgård, eller använda den som församlingshem i stället för tjänstebostad.

En enkät som Kyrkans Tidning genomfört bland 238 församlingar och samfälligheter visar dock att prästgårdsförsäljningarna är myck­et vanliga. Hälften av enheterna hade sålt en eller flera av sina fastigheter sedan millennieskiftet, och absolut vanligast var att sälja just prästgården. Andelen församlingar som helt saknar prästgårdsfastighet har fördubblats på drygt sju år och motsvarar i dag tre av tio i enkäten.

En av enheterna konstaterar exempelvis att fyra av de elva prästgårdar man ägde före år 2000 har sålts, och att kvarvarande sju ska säljas så snart kyrkoherdarna slutar eller går i pension. ”Vi har inte råd med denna lyx på 2000-talet”, skriver man i en kommentar.

Den ursprungliga nyheten i Kyrkans Tidning intresserade Tidningarnas telegrambyrå – TT. Och artikeln gav upphov till en TT-notis. Ambitiösa redaktioner gjorde en egen ”grej” av nyheten. Andra mindre ambitiösa lärt bara återge TT:s material.

Den mer nyfikne läsaren kan konstatera att nästan ingen artikel diskuterar konsekvenserna av denna galopperande utförsäljning för kyrkolivet. I många fall innebär det ju att prästen (oftast kyrkoherden) ordnar sitt eget boende. I moderna tider tycker många att det är så det ska vara. Prästens familj vill inte vara så offentlig som boendet i prästgården kan anses vara.

Men det har på många håll betytt en ytterligare professionalisering och avpersonifiering (om ordet tillåts i detta sammanhang). Många bor helt enkelt inte längre i ”sina” församlingar. Man får svårare att delta i församlingens liv så som det levs när prästen inte är i tjänst.

Många kan inte gå i gudstjänst när de är lediga i sin församling. I bästa fall försöker de vara med ändå. I näst bästa fall har de sitt gudstjänstliv någon annan stans. Och ibland blir det lite si och så.

Kollegor, andra medarbetare och den gudstjänstfirande församlingen får ett religiöst proffs som chef och ledare. Men det traditionella ledarskap som betydde att prästen levde med, var där och deltog i församlingen både vardag och helgdag upphör. Det känns egendomligt att ingen vill ta upp ett samtal om dessa konsekvenser av utförsäljningarna och avyttrandet av prästgårdar och tjänstebostäder. Jag vill inte peka finger och skuldbelägga dem som valt eller tvingats att bo på annat sätt. Men utvecklingen sker ju inte enbart av sig själv. Det finns faktorer som driver på. Och vi kan välja att säga nej till detta. Både för förlusten av gamla kulturmiljöers skull och beroende på följderna för församlingslivet.

När prästen inte längre bor i församlingen – var bor han eller hon då? Ibland ganska långt bort. Till och med långpendling förekommer. Alla kan räkna ut vad det betyder för närvaron vid andra tillfällen än då man är i tjänst. Om de kortsiktiga ekonomiska vinster församlingarna vill inhösta får sådana konsekvenser – är det värt det? Förutsåg man utvecklingen, eller blev man först i efterhand medveten om dessa konsekvenser? När inte pastor loci länge bor i sin egen församling – och deltagandet blir uttunnat. Vilka signaler sänder det?

Andra bloggar om: , , , , ,

13 februari 2008

Historisk ursäkt i Australien

Regeringen och parlamentet i Australien har bett om ursäkt för det som ursprungsbefolkningen under så många, långa och svåra utsattes för. Övergrepp som tvångsförflyttningar och bortrövandet av barn och söndertrasandet av familjer och samhällen. För detta bad premiärminister Rudd om ursäkt som ett led för att hela nationen, för att finna försoning.

Varje gång någon ber om förlåtelse för händelser, aktioner, övergrepp som man inte själv varit delaktig i eller haft ansvar för väcker frågor. Om man kopplar loss delaktig från ansvar blir det svårt med gränsdraganingarna. Vem borde, vem kan, vem ska be om ursäkt? Vem bär stafettpinnen genom historien? Vem är så delaktig eller har sådant ansvar att man kan be om förlåtelse? I Australien vände man i alla fall ett historiskt blad när premiärminister Kevin Rudd bad om ursäkt. Nu börjar ett nytt kapitel i den australiensiska historien. Kanske finns där försoning och ny framtid att vinna...

Viss betydelseskillnad finns mellan att be om ursäkt och att be om förlåtelse. Ursäkt antyder mer misstag, förlåtelse pekar på ett eget ansvar och på viss skuld. Men skuld kan ärvas och övertas, den kan åvila en institution, en regering eller en stat. Något som antyder att tanken om arvssynd inte är så avlägsen som många vill göra gällande.

En regering eller en institution har man ett ansvar för att göra sitt bästa att överbrygga gamla klyftor och felsteg. Som i Australien kan det gälla kallblodiga övergrepp och brott.

Alla förstår den terapeutiska betydelsen av att man får sin utsatthet och sina lidanden sedda och bekräftade. Får man därtill en ursäkt eller en bön om förlåtelse, kan det ge upprättelse och befrielse. Man får om det fungerar bra en möjlighet att försonas med det förflutna så att historien och det förflutna inte alltid måste ligga framför en.

Men kvar finns frågan om det egentligen är möjligt att be om ursäkt för sådant man inte haft ansvar för eller varit delaktig i? I kyrkomötets handlingar från 2003 kan man läsa: I samband med en gudstjänst under Svenska kyrkans riksmöte i Göteborg år 2000 framförde ärkebiskop KG Hammar en ursäkt för den behandling som Svenska kyrkan under årens lopp har utsatt romerna för. Samma år hölls även en försoningsgudstjänst i Linköpings domkyrka på initiativ av biskop Martin Lind.

Exemplet ovan visar att någon måste våga axla ansvaret att erkänna historiska felsteg och påbörja försoningen. Idag på ursprungsbefolkningens stora dag i Australien är det lätt att tänka på samerna i våra nordiska länder. På romerna eller på andra svårt ansatta grupper genom historien.

Andra bloggar om: , , , , ,

11 februari 2008

www.refugen.se

Andlig musik är en vid och öppen kategori. I dessa tider växer Webbradiostationer ur backen som svampar. En ny nätradiostation har sett dagens ljus (eller låtit höra av sig). Man kan alltså lyssna på http://www.refugen.se/! Brygubben skriver idag och redan tidigare om saken.

Tidningen Sändaren skrev om denna nya webbradio bland annat: – Radiokanalen ska inte bidra med ännu mer information till människor. Om människor blir berörda har vi lyckats, säger Claes Hollander som leder satsningen. Målet är inte att nå ut – utan att nå in. Så beskrivs radiosatsningen med arbetsnamnet Refugen som genomförs av bolaget Berling Media. Claes Hollander har i 25 år arbetat på Sveriges Radio (SR), bland annat med Andliga sånger, Andrum och gudstjänster. Den sjätte januari sändes det allra sista Andliga sånger i Sveriges, ett program som trots sändningstiden, söndagsmorgnar klockan sex, har en lyssnargrupp på omkring 100 000. Claes Hollander är kritisk till den mer undanskuffade tillvaron för den här typen av program i SR.

Webbradiosatsningen är ett sätt att använda ny teknik på ett bra sätt. Internet World uppmärksammade tidningen Dagens satsning på ny teknik i medierna. Dagen har infogat en webb-tvfunktion på sin hemsida som i mångt och mycket är bland de allra bästa.

För min del välkomnar jag möjligheten att via datorn lyssna på musik samtidigt som jag knattrar ner små meddelanden på e-posten. Även när jag skriver dessa rader blir nätradion ett inspirerande sällskap.

Nu finns det en hel del att välja på: Crossnet flow, Ave Maria network som gråbröderna står bakom, Radio Plus där Svenska kyrkan, Fässbergs församling, sänder. En annan station är Radio Linköping som hör ihop med Pingstförsamlingen där. Och P7 Kristen riksradio får man väl fundera över vad det kan vara.

Till sist: anslut Dig till nätets allt flitigare nätradiorörelse. Lyssna på http://www.refugen.se/. Alltid hör du något: här ska något förstås som nå´ gott!

09 februari 2008

I kyrkan blir man värdelös

Tänk om vi kunde ta tillvara på alla förmågor de pensionerade biskoparna har! Hon sa det med eftertryck. Sedan såg hon uppfordrande på mig som om det berodde på mig att även biskopar ska gå i pension.

Jag tänkte att det är väl få människor vars gåvor så tas i anspråk som biskopars. Men kontrasten mellan aktiv tjänstgöring och pensionärslivet kanske blir större för dem. De är vana att stå i centrum ofta. Och sedan blir det bara ibland. Men det sa jag inte. Istället höll jag med om att de har erfarenheter som inte bara kyrkan borde ha glädje av. Men så flög det i mig: Men först borde vi verkligen ta tillvara all den erfarenhet som alla vi vanliga har. Den gamle chefredaktören i mig muttrade: någon borde undersöka saken och skriva om det slöseri vi ägnar oss åt när förvärvad kunskap tillåts förfalla och ligga i träda.

Han där borta har varit i utlandstjänst flera gånger, sa jag. Och utan att tänka mig för pekade jag på honom. han såg förvånad ut, men log sedan. Hon nickade för hon kände honom. Han har fått hålla några föredrag – för syföreningar och pensionärssamlingar. Men det han lärt sig bryr sig knappast någon om. En gång fick han visst hålla en föreläsning på en kurs också. Men sedan blev det tyst. Nu var det min tur att se uppfordrande på henne.

Jag började få upp ångan. På något sätt hade hennes omtanke om de pensionerade biskoparna rört vid ett sedan länge undanträngt engagemang . I kyrkan är andras erfarenhet ingenting värd, så tänker alltför många. Upparbetad kunskap, fungerande nätverk frågar man inte efter.

Hur många av dem som har möjligheter att ta tillvara andras erfarenhet gör det? De som utser arbetsgrupper i kyrkomötet eller på stiftet, använder de Dina kunskaper? Blir Du tillfrågad att vara med när kontrakten gör något? Får Du föreläsa, skriva, berätta? Nej, nej, nej är de flestas svar. Jantelagen, brukar de sucka. Så jag tror inte längre att jag kan något som kyrkan har nytta av, lägger några till. Man blir liksom värdelös...

Människor må ha varit ute som missionärer eller verkat som akademiker, ha arbetat som folkrörelsemänniskor eller läst in sig på ekumenik, Ha haft ett samhällsengagemang eller utövat ett specialintresse. När jag ibland frågat dem om de känner sig uppskattade för sina förmågor och om de blivit tagna i anspråk blir svaren lika som karbonkopior. Nästan ingen har frågat efter deras förmågor eller velat ha deras kunskap. Det finns ingen i kyrkan som vill ha det jag har att erbjuda och det jag kan, blir den sorgliga reaktionen. Vet Du hur det känns, brukar de fråga. Då nickar jag bara.

Kunskapsbank finns ingen. Talarförmedling har vi inte. Tankesmedjor ägnar vi oss inte åt. Teologiska verkstäder finns inte. Men vi är strängt sysselsatta. Vi håller på att uppfinna hjulet. Igen och igen och igen.


Andra bloggar om: , , , , ,

07 februari 2008

Att se till det man är en del av

Konferensfrukosten denna morgon var till full belåtenhet. Nybakat bröd, flera sorters pålägg med leverpastej, skinka, och ett urval ostar. Bacon med stekt ägg eller om man så ville ett lagom kokt ägg. Men allra mest lyckat frukt och grönt.

När en av biskoparna stannade till inför batteriet av kannor där fil och yoghurtvarianterna stod uppradade med små skyltar märkta lättfil 0,5% eller yoghurt 3 5 slog han ihop händerna och blev alldeles tyst. Så bredde han ut dem nästan i en välsignande gest och utbrast: Livets mångfald! Och bredvid finns de många skålarnas lovsång. Allt som naturen frambringat samlas där med nötter och frukter, färska såväl som torkade. Där finns sylter, flingor och mycket annat som snart ska regna över de vita fälten (tallrikarna med fil).

När frukosten är aväten sätter den dominanta dagisreflexen in. Vi tar våra tallrikar och koppar och går för att stapla dem på någon rullvagn. Och där står vi med fulla händer och ingen avställningsyta att vara duktiga på. Åter till bordet med grejerna. Detta är gu´bevars inte längre vilken matsal som helst. Detta är stiftsgårdens restaurang!

Jag är på Stiftsgården Stjärnholm på ett seminarium om tillsyn i kyrkan. Låter det inte utmanande och djärvt, så säg! Men frågan om tillsyn är verkligen av stor betydelse i en kyrka som den Svenska där biskop och domkapitel inte har många sanktioner (maktmedel) eller åtgärder att ta till när det blir galet och fel. Uppgiften är snarare att ge stöd, råd och uppmuntran så att trassel och knutar kan lösas upp.

I seminariet har vi förstått att tillsyn inte är myndighetsutövandets kontroll av det myndigheten kan ha ansvar för men egentligen står vid sidan om. Tillsyn i kyrkan bör förstå på ett annat sätt: att ha omsorg om det man själv är en del av. Och då kanske man inte ska börja söka efter åtgärder som kan upplevas som repressalier eller straff? En annan ingång är att arbeta med samtal där man själv blir en del av problematiken. Man möts utifrån gemenskapen (koinonia) och den grundläggande samhörigheten i kyrkan.

Men nog kan man grubbla på hur samhörigheten i kyrkan ska uppmuntras och stimuleras så att den blir ett faktum. Den gemenskapen är en gemenskap runt Jesus Kristus, kring Ordet och sakramenten. Den gemenskapen blir inte en kyrkans gemenskap om man inte förenar arbete med tillbedjan och tro. Den blir inte riktigt verklig eller påtaglig förrän man går från sammanträdesbordet till altarbordet. Kanske är det just detta vi borde se till, först och främst?!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

05 februari 2008

Statligt utbildade imamer...

På bloggar här och där dyker nu åsikterna upp att prästutbildning skall inte finansieras av staten. Man tror tydligen på Leijonborgs tal i tidningarna. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har artiklar om saken. om stöd till prästutbildning. Som om det var staten som betalade trosutbildning. Stödet till de teologiska högskolor som frikyrkorna har bygger också på deras vetenskaplighet såvitt jag kan påminna mig. När Leijonborg vill ha en statlig imamutbildning villa han väl egentligen ha fler religionsvetenskapliga ämnen inriktade på Koranen, islams historia etc, eller?

Det intresset kan väl alla människor bejaka! Men ska staten göra det för att rätta till en orättvisa eftersom teologiutbildningen finns eller i avsikt att minska islams radikalisering? Det sistnämnda skälet är behjärtansvärt, men andas verkligen andligt förmyndarskap och censur. Muslimer i Sverige kan förstås önska större öppenhet vid universisteten. I landets moskeer och i de muslimska kulturcentra borde man både ha intellektuell och praktisk nytta av att imamer blir universitetsutbildade. Man kan inte gärna nöja sig med imamer som ebnbart har gått i någon liten bys lokala koranskola.

Har Ni tänkt på vår historia, Ni som tycker att “prästutbildningen” ska bort? Våra europeiska universitet växte fram ur kyrkan. Teologin var det främsta av de ursprungliga ämnena: teologi, juridik, medicin och filosofi. Skulle vi lämna juridik och filosofi också därför att de redan fanns på medeltiden? Universitetens frihet ska man inte hota eller klåfingigt peta i. Det blir ju till slut ett censurangrepp riktat mot tankens frihet.

Blivande präster läser religionsvetenskapliga kurser vid universitetet och gör det t ex tillsammans med blivande lärare och andra som ska forska t ex på religion och psykologi eller religionssociologi, religionshistoria, livåskådning och etik eller hermeneutik och exegetik etc. För ett samhälle att ta bort sådan utbildning eller forskning vore som att skjuta sig i foten. Smart att undvika helt enkelt!

Leijonborgs tal om att staten ger bidrag till prästutbildning måste nog vara ett obetänksamt och förfluget ord.

Våra Fantastiska Njurar!

Alla dessa dagar! De avlöser varandra bemärkelsedagarna. Och då tänker jag inte på religionernas högtidsdagar. Inte heller har jag namnsdagar eller födelsedagar i åtanke. De där andra dagarna som tycks finnas hur många som helst av. Somliga dagar har varit med länge som Värnlösa barns dag den 28 december. Vilka dagar finns? Ett axplock kan se ut så här: Kyrkomusikens dag, Förintelsens minnesdag, Internationella kvinnodagen, Europeisk minnesdag för terrorismens offer, Nationalparkernas dag, Världsmiljödagen, Världsbokdagen och vi ska naturligtvis inte glömma Kanelbullens dag! Och vi har förstås Mors dag, Fars dag och Alla hjärtans dag. Det finns alltså hur många specialdagar som helst. Dagar som blandar stort med smått.

Njurföreningarna och Njurförbundet försöker varje år sluta upp kring två för oss särskilt angelägna dagar: Världsnjurdagen på våren och den Europeiska Donationsdagen på hösten.

I år genomförs Världsnjurdagen för tredje gången. Dagen infaller den 13 mars. Har man tillgång till Internet kan leta fram World Kidney Day (http://www.worldkidneyday.org/) Där finns mer information att hämta. Samtidigt får man öva upp sina språkkunskaper eftersom texterna är författade på engelska.

Joel Kopple heter han som på våren 2003 kom på tanken att inrätta en Världsnjurdag. Fungerande njurar är en otrolig tillgång. Kopple insåg att kronisk njursvikt är ett globalt hälsoproblem. Då är det rimligt att man tar tag i frågorna på ett internationellt plan. All forskning stöder hans insikt. Vi vet att mörkertalen är stora. Det kan vara så att bara 10 procent av dem som har njursjukdom i världen har upptäckts. Om 90 procent av dem ute i världen som har eller är på väg in i njursvikt inte vet om det och inte får hjälp är det ett galopperande hälsoproblem. Redan nu är det cirka 1,5 miljoner människor som går i dialys eller är transplanterade.

Svårigheterna är naturligtvis störst i fattiga länder med små resurser och med en outbyggd hälso- och sjukvård. Samtidigt gör många länder inte särskilt mycket på området trots att man med ganska enkla och billiga metoder kan upptäcka begynnande njursvikt.

Förra året deltog 66 länder i Världsnjurdagens aktiviteter. Årets tema är positivt. Det lyfter fram våra FANTASTISKA NJURAR. Njurarna som filtrerar och renar 200 liter blod varje dag vilket resulterar i 1-1,5 liter urin!

Världsnjurdagen ägnas alltså åt njursvikt och syftar till att öka ansträngningarna att upptäcka njurproblem så tidigt som möjligt. Svensk Njurmedicinsk förening kallar kronisk njursjukdom för en ”tyst” sjukdom eftersom den oftast ger sig till känna mycket sent. Man kan alltså lida av den under en längre tid, som flera av oss i Njurföreningen vet, utan att ha särskilt många men.

En tidig upptäckt är viktig. Möjligheterna ökar väsentligt att framgångsrikt förebygga och behandla högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdomar som kan ha en direkt koppling till njursvikt. Komplikationerna kan förhindras eller minskas. I England har Premiärminister Gordon Brown i år offentliggjort ett hälsoprogram för att tidigt kunna upptäcka njursjukdom, diabetes och hjärtproblem.

Håll utkik efter Världsnjurdagen. En viktig dag om ett fantastiskt organ som många har välfungerande och i dubbel uppsättning: våra FANTASTISKA NJURAR!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

04 februari 2008

Nej till telefonreklam!

Så här tackar man NEJ till reklam:

Ring Nix Telefon, 020-27 70 00, eller Nix Adressat, 020-55 70 00. Man får instruktionerna i luren. Man kan ringa tillbaka ett par dagar senare för att bekräfta sin registrering. Högst tre månader senare ska alla teletjänstföretag ha uppdaterat sina uppgifter. Så kan man då äntligen andas ut...

Gröna pluppen fick sitta kvar

Klockan är runt åtta på morgonen och ännu har ingen försökt sälja något till mig. Bortsett från de många hundra annonsörerna i Nerikes Allehanda och Svenska Dagbladet förstås. Men där har jag vant mig vid att hyfsat framgångrikt filtrera bort deras budskap.

Tror jag i alla fall. Men så står jag där vid disken i butiken och ur mitt undermedvetna stiger ett namn, en fras upp. Kanske kan psykoanalys och meditation rensa bort föremål och storludd så där som tvättmaskinen gör. I Bottenventilen samlas oönskade ting som man enkelt kan göra sig av med. Men så blev det inte den gången då jag skruvade bort ventilen eftersom vågorna sköljt över badrumsgolvet. Den gröna pluppen i botten vågade jag inte röra men allt annat tog jag bort. Det hjälpte inte. Så då kom reparatörern och skruvade bort samma ventil och avlägsnade den ärgade gamla femtioöringen (grön plupp) som blockerat. Sjuhundra kronor kostade nöjet minus femtio öre som redan fanns i maskinen.

Nix kan filtrera bort oönskade samtal, skrivs i en kommentar. Aftonbladet berättar att endast cirka 2 procent av telfonabbonenterna har skaffat det. Och DN rapporterar att allt fler ansluter sig till NIX. Det filtret ska jag naturligtvis absolut ha. Men grannen som använder nix skakar på huvudet. Telefonförsäljarna blir allt mer förslagna och hittar vägar att ta sig förbi är hans erfarenhet.

Men vänta, nu ringer det visst igen...

03 februari 2008

Du får gratis kalsonger

När det ringer på söndag kväll är klockan bortåt halvnio. En kvinnoröst frågar efter mig. Är Lars hemma? Min fru ger mig telefonen, det är någon som frågar mer personligt. Någon behöver hjälp. Det kanske är någon som måste ha någon att tala med, det är dags för själavård. Hej Lars. Jag vill skicka ett knivset värt över 450 kronor, det enda du behöver göra är att betala frakten.

Här är prästen beredd att ställa sin tid till förfogande och så är det Bonnierföretagen som underbetalar en tjej för att ringa mig sent på söndag kväll för att locka mig med ett ”gratis” knivset! Utmärkta, prisvärda knivar. Vad är det för fel på sådana bolag? Fattar de inte hur det skapar aversion och avståndstagande. Det kommer att dröja innan jag vill ha med Bonnierföretagen att göra. Ett knivset! Jag vill inte ha ert egendomliga knivset. Jag tycker inte om knivar. Kanske om det hade varit gafflar. Men nej, ge det till någon annan. JAG VILL INTE HA DET!!

Nej, jag vill inte hamna i underläge (de har gett mig något och jag har inte gjort någon motprestation). Genom att acceptera en ”gåva” som bara finns för att dra in mig i någon ny prenumeration binder de upp oss. Har man sagt upp en tidning, har man sagt upp en tidning! Blixtsnabbt kommer impulsen. Ta emot knivarna. Du kan alltid använda dem för att skära av telefonsladden med. Men jag lägger på, upprörd och ilsken. Och ber förstås gästerna om ursäkt för att jag tog emot samtalet.

Hur många gånger har jag inte fått erbjudande om gratis kalsonger. Vad skall jag med gratis kalsonger till? Tillhör jag den kategorin människor som vill prenumerera på kalsonger? Det jag vill prenumerera på innehåller text: nyheter och kultur. Och det väl alla hur irriterande det är om dagstidningen kommer för sent eller uteblir. Tyvärr, den här dagen måste jag ställa in. Kalsongerna kom inte i tid. Och det berodde på att vår kalsongutbärare hade problem med snöhinder...

Kalsonger väljer och köper jag själv. Vad är det för fel på telefonbolagen som snarare möjliggör än hindrar korkade samtal om kalsonger eller strumpor som ska sändas per post. Varför ska de stjäla min tid och uppmärksamhet. Arbetslösa ungdomar ska mot struntersättningar reta upp mig per telefon och ta emot min ilska över deras busringningar.

De frågar efter min fru med henna namn, är hon hemma? Nej! Vi ringer igen, hon kan få den bästa elleverantören som ger lägsta kilowattpris. Hon erbjuds ett nytt telefonabbonemang. Billigaste försäkringen på marknaden. En dagstidning till extrapris. En kolorerad veckotidning till förmånligt pris. Att hon inte vill göra affärer per telefon är ointressant. Förr eller senare tröttnar någon och tar emot deras krafs eller köper något i ren desperation för att bara få vara ifred.

Hej Lars, vad kör Du för bil? Jag kör väl för tusan knappast bil när jag svarar på min fasta telefon. Lars, en vän till Er skänker er en gratis mattvätt. Jag vill inte ha mattvätt. Jag vill ha befrielse från insmickrande idiotsamtal. Jag kräver ett stopp, lugn och ro från callcenters som ska tubba, lura, skinna, övertala mig att göra något jag inte vill. Som vill veta vilka kalsonger jag har, vilken tidning jag läser eller hur många mil min försäkring gäller. RING INTE!

Ni stjäl min tid och får mig att avstå från att svara i telefon. Ni skapar på så sätt hinder för andra riktiga och viktiga samtal. Inte ska man behöva fråga uppringarna religiösa frågor för att avskräcka dem? Vill Du bli frälst? Hur har du det med Gud? Har du blivit omvänd eftersom du är så villig att skänka bort dina knivar?

Det vore att missbruka viktiga frågor. Men ofta får människor tunghäfta inför sådana närgågna frågor. Då skulle åtminstone ordflödet hejda sig såpass att jag hinner säga adjö på ett trevligt och belevat sätt. För ännu har jag en bit kvar innan jag slänger luren i örat på folk. Men det handlar om millimetrar.

Numera ber jag alla som kallar mig Lars att skicka sin erbjudanden skriftligt. Och jag säger genast – har Du problem kan Du tala fritt. Men ska du sälja eller skänka mig saker ringer jag gärna hem till dig på söndag kväll när Du är ledig. Då kan vi tala om saken bara Du ger mig ditt förnamn och ditt telefonnummer. Och förresten - är Du frälst?

Andra bloggar om: , , ,

02 februari 2008

Vill du ha en fotbollsplan?

Presenter ger vi varandra. Men som med julklapparna blir det allt svårare med åren. I välfärd och överflöd behöver vi inte fler saker och ting, det är en sak som är glasklar. Men ändå…

Visst kan man få ett träd i en skog där man ändå aldrig kommer att vandra. Man kan rädda en bit av regnskogen, en fotbollsplan. Hur man nu kan tänka sig att mäta regnskog i fotbollsplaner. Idrottsplaner kännetecknas ju främst av frånvaron av träd och högre växtlighet.

Ibland uppmuntras vi i diverse tidningar att ge immateriella gåvor. Eftersom vi inte bara har välfärd utan ett utpräglat tjänstesamhälle kan vi ge varandra tjänster. Jag lovar att städa fem gånger. Du bjuds på middag vid tre tillfällen under nästa höst. Din disk är min åtta gånger. Jag lovar att städa på regelbundna tider den städfria månad du härmed får i present. Det låter flott. Men när det skall uppfyllas blir det värre. Nej men då har jag ett möte och sedan är det seminariet, om konsumism och tjänstesamhället, det kommer du väl ihåg.

Löftena kunna ej svika, nej de står evigt kvar. När gåvomottagaren inte nöjer sig med att gnola melodin utan skrålar orden – då ligger man illa till. Alla vet ändå att det bara är himmelska löften som kan ha sådan hållfasthet. Hållfastheten för andra löften blir allt sämre. Bäst före datumet gick ut dagen efter gåvan överlämnades. Ja jag lovade att diska och städa, men det var då. Nu är nu. Nya villkor har inträtt.

Som SJ ungefär. Man kunde köpa en biljett när man åkte iväg en morgon. Men eftersom returresan sedan inte behövdes kunde kanske biljetten lösas in? Nej, det gick inte. Gubben i luckan vägrade. Den skulle ha lösts in dagen innan biljetten köptes! Smart affärsidé eller hur!

Att ge tjänster har sina sidor. Om de inte levereras, kan de då bytas in mot andra tjänster? Är en disk utbytbar mot ett däcksbyte från sommardäck till vinterdito? Är en middag utbytbar mot en kvällsmat och en eftermiddagsfika med nybakad sockerkaka?

Svårare än så kan det bli. Överlämnar man tjänstebevis som gåva har man antytt att inget av detta skulle inträffa om det inte vore för att det blivit en present. Ingen städning om inget bevis finns. Du är inte välkommen på middag om du inte har ett papper att uppvisa. Har du glömt beviset hemma? Sorry, du får komma tillbaka en annan gång men endast i sällskap med presentkortet.

Så nu får det bli vanlig konsumtion igen. Som man vid öppet köp kan byta mot kontanter. Och som sedan kan växlas in mot hushållsnära tjänster. Utförda av någon i ens omedelbara närhet.

01 februari 2008

Trossamtal i Davos

Tro i den moderna världen med sin snabba utveckling och förändring måste diskuteras. Den etiska regel som förenar de flesta religiösa trossystem är den så kallade Gyllene regeln. Att inte göra mot andra det man inte vill ska hända en själv. Eller positivt att behandla andra så som man själv önskar bli behandlad och bemött.

Skulle man försöka ta bort frågorna om tro utestänger man en stor majoritet av världens befolkning från ekvationen, sa Rick Warren vid ett nyligen genomfört offentligt samtal om tro och den moderna världen. Det hölls i under World Economic Forum i Davos den 24 januari. På engelska löd rubriken Faith and Modernization. Tron är en viktig faktor för att finna och respektera människors värde och värdighet, förstod man av samtalet. Och det betyder mycket att omsätta tron i handlingar av ömsesidighet. Men när allt är sagt och gjort är mycket mer sagt än gjort, hävdade David A Harris.

Panelsamtalet från World Economic Forum - faith and modernization sändes idag på TV24. Den som vill se samtalet kan faktiskt hitta det på YouTube. Under Tony Blairs ledning avhandlades religionernas roll sedda mot bakgrund av dagens politiska, ekonomiska och sociala utveckling.

En kortare skriftlig sammanfattning på engelska hittar man på World Economic Forums hemsida. I samtalet deltog David A Harris, direktor för American Jewish Foundation, Abdullah Ahmad Badawi, religiös ledare från Iran, Rick Warren, författare, Kardinal Theodore McCarric, Washington och det hela leddes av Tony Blair.

Att inte vara på plats när man lovat

Den morgonen glömmer jag aldrig. Därför berättar jag den här episoden ofta. Var för sent ute för att riktigt hinna dit jag skulle. Och fick till slut fatt på de papper och böcker jag behövde ha med mig. Det tog en stund eftersom sakerna inte låg färdiga i prydliga högar väntande på morgonens kaos.

Barnen kom iväg till skolan och jag började försöka lokalisera bilen. hade jag ställt den på gatan i närheten av bostaden? Förresten vilken av gatorna kunde den stå på? Eller fanns den på parkeringsplatsen en bra bit bort? Efter en hastig titt på gatorna i närheten rusade jag till parkeringen där fordonet mycket riktigt stod parkerat. Kastar in portföljen i bilen. Och skyndsamt tar jag själv plats. Sätter mig till rätta…och inget händer. Motorn startas inte. Jag åker inte iväg i full fart. Där jag sitter i baksätet går det liksom inte att få igång bilen. Förarplatsen gapar tom…

Just idag stiger det minnet fram på nytt. Anledningen är att jag nyss missat ett avtalat möte. Missat förresten. Det försvann ur mitt medvetande och jag hade inte skrivit in det i kalendern som jag borde. Så det var flera misstag och felsteg som gav min frånvaro till resultat. Efter morgonens sammanträde skulle jag ju ha ett möte för att diskutera viktiga angelägenheter. Men det var som bortblåst.

Man kan be om ursäkt, men inte riktigt reparera och gottgöra misshushållningen med andras tid eller det omak de haft. Som yngre var det en av mina stora farhågor – att inte vara på plats när jag skulle. Varför det sitter så djupt kan man väl inte riktigt veta. Men de gånger jag glömt något är förenat med så stort obehag, med enorm olust, med upplevelse av misslyckande. Psalmen gör det inte enklare: Jag behövde en nästa, var Du där, var Du där?

Genom åren har det hunnit bli några missade möten och avtalade tider som inte hållits. Värst är det ögonblick då insikten landar: det är för sent. Du var inte där. Människor har behövt vänta. Och det är inte roligt att befinna sig i den andra rollen. Att vara den som väntade när ingen kom, att ha förberett sig till något som inte blev av.

Så när jag ber andra ha fördragsamhet med mig är det i samma ögonblick en uppmaning till mig själv att vara förstående om den jag väntar på inte är där i tid eller helt har förträngt vårt möte. Särskilt när många är beroende av att något går av stapeln blir förseningar kännbara.

Ilska och vrede ligger ganska nära tillhands när någon är vårdslös med ens tid. Känslan av att inte räknas eller vara uppskattad likaså. Tankspriddhet, stress, dålig planering ska inte behöva drabba andra. Så nu rensar jag kalendern för att det inte ska kunna hända igen.

För mycket länge sedan fick jag ta en begravning för en präst som helt glömt bort sitt uppdrag. Något hade hänt som fick honom ur gängorna och kastade om hans dag. Och begravningen försvann. Kanske är det också den erfarenheten som sitter i. Hur svårt det blev för de anhöriga. Och hur mycket sämre avslutningen blev mot vad den kunde ha varit.

Biskop Martin Lönnebo lär ha blivit uppringd efter ett möte där han skulle ha talat. Någon säger till honom vid en kontakt i efterhand att vi hade vårt möte vid den och den tidpunkten. Då frågar biskop Lönnebo: Var jag där? Den frågan kan inte jag använda. Jag vet nu alldeles för väl att jag inte alls var där när jag skulle. Hur gör jag nu?

Andra bloggar om: , , ,