14 januari 2007

Skolavslutningar i kyrkan vållar debatt – igen! Nu för att biskop Ragnar Persenius i DN den 11 januari hävdat att vi inte kan ha kvar skolavslutningarna i kyrkan ”utan att göra våld på oss själva som kyrka eller ett okänt antal elever och lärare”.

Biskopen har rätt i att vi snart är där. Men traditionen har oanad styrka. I Sverige tillhör mer än 70% av barn och föräldrar Svenska kyrkan. Att de kan ha ett intresse av att någon gång få en positiv koppling mellan skola och kyrka är viktigt och borde hållas för lika rimligt som minoritetens olust inför sådana besök.

Dilemmat löses antingen genom att man informerar om att präst medverkar som kan säga något kristet konfessionellt och då erbjuds minoriteten att utebli. Eller alternativt, majoriteten avstår från skolavslutningen i kyrkan av respekt för minoritetens övertygelser. Hur man än gör känner någon sig drabbad.

På de flesta platser har det trots allt fungerat väl. Med respekt för olika övertygelse har präster utifrån trons perspektiv kunnat tala om många viktiga saker. Jag önskar inte en tigande kyrka där präster inte får fullgöra sitt uppdrag. Hotbilden motståndarna till skolavslutningar i kyrkan målar upp är en där präster under avslutningarna religiöst ensidigt påverkar barn, föräldrar och lärare och därför också kränker andra övertygelser eller religioner.

Flera anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen (DO) tar upp just religiösa inslag som präster stått för. Om prästerna blir trevlighetskrumelurer som i allmänna ordalag lovordar vintern eller sommaren kan motståndarna kanske uthärda dem. Men helst skulle prästerna hålla sig borta. Även KD:s kommunalråd i Örebro, Lennart Bondesson, tycker att det är onödigt att präster och predikanter deltar i avslutningar i kyrkan. Det är då kyrkan tvingas göra våld på sig själv. Präster tvingas tiga i församlingen! Och man undrar varför skolan då alls vill vara gäst i en kyrka man vill skall hålla käft?

Hitintills har det varit gratis. Och många skolor behöver kyrkobyggnaden som rymligare aula. Att rummet inte är neutralt tycks man ha förbisett. Kyrkobyggnaden tiger inte. Stenarna ropar! Överallt finns den predikande religiösa konsten och framför allt krucifix med den korsfäste Kristus i alla möjliga storlekar.

Ska man få någon förståelse alls för tro och livsåskådning så måste man ju se den i sitt sammanhang och i praktiken. För kristendomens del handlar det om bland annat om gudstjänst och rit. Skulle den försiktiga lilla religionsrest som inryms i skolavslutningarna också den bli till en stötesten – vad gör vi då? Då får vi som biskop Persenius hävdar sluta ha skolavslutningar i kyrkan. Men sorgligt är det.

DO framhåller i sina standardbrev: det är viktigt att hålla isär skolundervisning och religionsutövning. Vad är det för syn på religion? Ska den enbart mötas som teori eller museiobjekt? Tänk om fotbollen skulle behandlas likadant. Betraktas som objekt på museum. Hur mycket förstår man genom att låta en fotbollsspelare komma till skolan för att teoretiskt tala om spelet? Vill man förstå fotboll måste man gå på matcher och allra helst spela själv. I det avseendet är fotboll och religion lika!

Utbreder sig en så räddhågad och förlegad syn på religion tvingas kyrkan inte bara säga nej till skolavslutningar. Då måste kyrkan kräva tillbaka skoltid för att själv ta ansvar för religionsundervisningen! Religion och tro måste studeras i funktion, inte bara som bokstav. Rädslan för religion och tro måste vi under alla omständigheter börja ta på allvar och göra något åt.
/debattinlägg publicerat i Nerikes Allehanda 2007-01-15/