31 oktober 2006

Söndag eftermiddag. Tåget från Stockholm mot Göteborg är en dramatisk upplevelse. Vagn 15 känner alla till. Den där det finns obokade platser. Den är alltså fullsatt långt före avgång – men eftersom man överbokar biljetterna belamras gångar och hörn på hela tåget.

Ett gäng köar för att ta platserna i restaurangvagnen. Jag får frågan: tror du man kan sitta där hela tiden?
- Knappast, har man ätit klart körs man nog bort.
- Det fixar vi lätt – vi handlar lite i taget…

Mitt hörn är trångt. Snett emot sätter sig en ung tjej, drar upp knäna och försjunker i en bok. Där sitter hon i två timmar. Bredvid mig hamnar också en ung flicka med en stirrig liten terrier. Den är nervös och orolig. Den gnyr och virrar runt. Hon talar lugnande men hunden hör knappt.
- Han är nervös. Vi tränade i somras, men när det är så mycket folk går det inte så bra. Har man husdjur med sig kanske man kan få förtur till de obokade platserna, förslår någon i vår lokala trängselgrupp. Jag orkar inte, säger hon och slår sig också ner på golvet. Mellan dem finns gången nu 20 centimeter bred där ölhämtarna och lämmeltåget av kaffesugna drar fram och tillbaka.

De som har sittplatser i båsen bakom oss utkämpar en egen kamp. En flicka som inte hör har en sittplats och en familj, två vuxna och två små barn gör försiktigtvis anspråk på samma. De har fyra platser varav en plats är den där flickan sitter. De tar alltså någon annans plats men snart kommer någon och gör anspråk på den. De retirerar till tre platser trots att de betalat för fyra. En mamma med äldre dotter dyker upp och flyttar runt passagerarna eftersom dottern måste sitta vid fönstret – trots att de inte har fönsterplats.

Säkerhetsbälten är bra på bussar. På tåget lassar man på så många passagerare att där vi står och sitter om vartannat, tätt sammanpackade vi blir varandras stötskydd.

Båsen längre bort är knökfulla. På ett ställe turas fyra personer om att sitta. Ibland är de tre på platserna och en på armstödet. Terriern går av med sin matte i Västerås. Genast kommer en labradorvalp med ung matte ombord. Hennes föräldrar avskyr hundar, men så fort hon flyttade hemifrån skaffade hon valpen. Den är nu 11 veckor och orkar inte ens vara nervös. Konduktören öppnar ett förråd där valpen, matte och några andra kan slå sig ner. Hon berättar att när hon hälsar på hemma får valpen bo hos hennes pojkvän. De tål inte hundar hemma, säger hon.

Några yngre tjejer dyker upp och de har faktiskt fönsterplatserna. Ny omgruppering. Åter makar familjen på sig och hamnar nu på platserna vid gångarna. Flickan som behöver ett fönster får deras förnsterplats. Konduktören träder in som vandrande uppslagsbok. När? Och varför? Hur blir det? Han klipper lugnt biljetter. När han uppmärksammas på dilemmat med dubbelbokad plats studerar han biljetterna i fyra sekunder och ser det många andra nyfikna inte sett. För biljetterna har varit studieobjekt – vem vill inte undersöka en dubbelbokad biljett?

Han säger till flickan som inte hör att om hon åkt dagen innan hade det gått bättre för henne. Din biljett gällde igår. Hon hör inte, upplyser sällskapet och alla låter henne sitta. Själv låtsas hon som om det är lördag.

Framme i Örebro lämnar jag mitt personliga hörn. Jag hinner knappt gå min väg så är platsen tagen av en ny passagerare. Nästa gång ska jag be SJ om att få boka det där hörnet redan från början - om jag nu ändå måste stå mellan Stocholm och Örebro...