24 april 2017

Barnens andliga vård



LeClézio berättade i sin Nobelföreläsning om en liten pojke. Han sa: Priset tillägnar jag barnet som jag såg en dag på floden Tuiras strand i Dariénskogen. Pojken sitter på golvet i en bod och läser i skenet från en fotogenlampa, han läser en bok och skriver framåtlutad utan att fästa uppmärksamhet vid omvärlden, utan att bry sig om att det är obekvämt, utan att låta sig störas av bullret, av att man lever tätt inpå varandra, av det våldsamma och kärva livet omkring honom. Pojken som i skräddarställning sitter ensam och läser i lampans sken, på golvet i en bod mitt i skogen, är inte där av en slump. Han liknar som en bror det barn (LeClézio om sig själv, min kommentar) som jag talade om i början och som under efterkrigstidens mörka år skriver med snickarpenna på baksidan av ransoneringkort. Han påminner oss om den mänskliga historiens två mest angelägna problem som tyvärr är långtifrån lösta. Att avlägsna hungern och att lära alla läsa och skriva.

Frågorna om svälten och om att läsa och skriva är viktiga rättvisefrågor, viktiga politiska frågor, men i lika hög grad är de andliga frågor. Pojken, avskärmad och uppslukad av sitt läsande, gör något som uttrycker barns andlighet, om man ska tro forskarna. Där infinner sig ett nytt medvetande genom det han läser, sinnena öppnar sig samtidigt som han helt absorberats och avskärmat sig relaterar han till något annat än det som är han själv. Text och berättelse blir ett med honom, en slags enhetsupplevelse, släkt med det som mystikerna vittnar om.

Allmänmänskliga och existentiella frågor är andliga frågor, eller har åtminstone andliga dimensioner, eftersom kampen mot svälten och för alfabetisering inbegriper värderingar och förmåga till empati, öppnar för det kollektiva medmänskliga, för samhörighet och gemenskap. Man förmår se sig själv i andra och kan göra andras situation till sin egen.

Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och Pilatus sade: ”Här är mannen.” (Joh 19:5) På grekiska står där idou ho anthropos – ”se, människan”. Jesus står med en hånande krona av törnen. Kung eller gudomlig – nej ni ser väl att det där är en människa?!

I Jesus upptäcker Pilatus människan, den förnedrade, en representant för alla människor. Ecce homo, uttrycket i den latinska översättningen Vulgata, understryker att i Jesus blir människan synlig. Och där kan flyktingen, fången, den homosexuelle, eller alldeles särskilt barnet, bli synliggjord och närvarande. I Jesus ser vi människan.

Berättelsen om Jesu födelse är på ett plan skildringen av undret då ett barn föds. På ett annat plan förtäljer texten om Gud som i barnet blir till människa, det vi kallar inkarnation. Dessa sidor hör olösligt samman. Konkret lägger sig Gud, den upphöjt helige, i mänsklighetens famn och lockar redan från början fram en gränslös kärlek…och möter ett stort hat (kung Herodes och barnamorden). Den nyfödde Jesus tvingas dessutom snart att dela villkor med världens alla flyktingar. Upphöjdhet och helighet träder fram i utsatthet och maktlöshet.

Jesus, barnavännen, ställde ofta barnen i gemenskapens mitt. Det i en tid när barn hade värde kanske mest som arbetskraft och pensionsförsäkring. I dem såg han mer, han såg det andliga och det gudomliga.

Jesus kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn, tar emot mig.” (Matt 18:2-5)

En märkvärdig dubbelexponering. Ta emot ett barn i mitt namn och det är mig ni tar emot. Jesus är barnet. Och barnet får gudomlighet. Barnet är i Jesus och varje barns människovärde förstås som givet av Gud, något människor inte kan kränka utan att samtidigt angripa Gud.

I Markusevangeliet säger Jesus till de vuxna: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem...

Barnen har Guds rike inte tvärt om! Det är som om det himmelske blivit en egenskap hos barn. Det kanske inte är så förvånande ändå att vi faktiskt kan upptäcka mer av och om barns andlighet! Ämnet är inte bearbetat, än mindre uttömt.

Texten ger också associationer till det avståndstagande, den uttråkade likgiltighet och det aggressiva bekämpandet av religion och tro som vi möter i den postkristna modernistiska och sekulariserade samtiden. Men orden ljuder fortfarande utmanande: hindra dem inte!!

Partier och debattörer är rädda för tro, för religion som utövas. Alla måste få slippa religion, så lyder det moderna credot, ty utan kyrka, tro och religion blir världen en fredligare och lyckligare plats. Det värsta tycks vara om man måste befinna sig i närheten när någon som tror utövar sin tro genom att göra det som tron påbjuder: be, fira gudstjänst, lovsjunga, försöka i handling visa kärlek mot sin nästa. Det är så man spikar igen vår civilisations historiska arv och förseglar det så att dess toxiska sida ska klinga av, som vore det kärnavfall. Farligt tycks det vara.  

Samtidigt visar studierna av barns andlighet att de har en sällsynt och levande förmåga för det forskarna (t ex Hay and Nye) betecknar som andligt: en ny medvetandekvalité, att uppleva det som verkligen är viktigt, att erfara mysterium, förundran och fruktan, att få mening, insikt och sammanhang. Istället för att uppmuntra denna tillgång och stärka den kommer barnen snart att tvingas undertrycka och gömma, ja helt glömma, detta inre andliga liv. Ty vuxenvärlden sätter giftstämpeln på alla slags tro, vare sig den är grov och rudimentär eller mogen och integrerad.

Barns andlighet kör oftast in i vuxenvärldens allt högre vägg av kritik och misstro. Religiositeten som växer utöver jorden tycks vissna i vår del av världen. Människan vänder sig här bort från sin egen inneboende andlighet samtidigt som hon avfärdar religion och tro. Det andliga livet tuktas, tämjs och förtalas.

Hindra dem inte! Barns rätt till andlig utveckling framhålls i Barnkonventionen flera gånger. Barn har faktiskt rätt till sin andlighet. Hur denna rätt bli verklighet när det råder brist på reflektion inom området? Peter Kempe har i en intressant uppsats pekat på att vi inte har utforskat området. Åtminstone borde denna barns rätt till sin andlighet betyda att barn i hem och skola, i samhälle och omvärld, kunna möta vuxna och lärare som står öppna för andlighet, som förstår att ge dem material för mognad och växt.

Barn tar inte bara slaviskt över färdiga åskådningar utan de är från början medskapare till sin världsuppfattning, sin livsåskådning. De bygger med de byggstenar de får tillgång till. De formulerar sig med det språk de förfogar över. Därför är det livsviktigt att vi inte lägger lock på de andliga källor som generationer öst ur. Gör vi det förminskar vi barns möjligheter att få tillgång till livets många olika dimensioner. Deras livsåskådning riskerar att halta från början.

En livsåskådning innehåller ett centralt värderingssystem (moraliska övertygelser och politiska etc värderingar), en grundhållning och teorier om den egna personen och omvärlden. Kristen tro är en livsåskådning där värderingssystem, grundhållning och uppfattningen av den egna personen och omvärlden präglas av förtröstan och tro på "en högre makt". Mer bestämt på den treenige Guden som i Jesus Kristus ger oss liv. Denna tro är kopplad till en social gemenskap och till ett rituellt och moraliskt handlande.

Dragkampen om definitioner pågår (Kempe s 15-16) och kommer naturligtvis att påverka hur man går till väga för att försäkra barn deras rätt till andlig välfärd och utveckling. Det går inte att komma förbi frågor om hur religion och andlighet förhåller sig till varandra. Är andlighet en allmänmänsklig predisposition? Eller är människan en homo religiosus vars andlighet är en nödvändig förutsättning för rit och myt? Behöver människan alls vara andlig?

Att de sekulära krafterna vill inkorporera andligheten och kontrollera den som vore den deras domän verkar lika troligt som orimligt. Min kritiska fråga är: vad erbjuder man av praktik? På vilket sätt kan man ge andlig övning, växt och mognad om man inte är intresserad? Hur kan man ge vidare rit och myt och kollektiv berättelse om man till exempel förkastar den kristna tron och livets religiösa dimension? Med ett sådant avståndstagande är risken överhängande att det andliga stannar på ytan och inte leder till fördjupning och vitalt andligt liv.

Jag påstår inte att kristen tro och de stora religionerna är de enda som kan förse barn med material för förundran, som kan stimulera till relationellt tänkande, eller som kan bidra till andlig mognad och växt. Men kyrkan har räknat med barnen, även om det finns mycket kvar att göra, och öppnat tillgången till mänsklighetens religiösa skattkammare. Att låsa in detta arv och hindra barn från att ta del av det vore förödande. Särskilt som de nästan gränslöst överöses med kommersiella våldsskildringar i ljud och bild. 


Kyrkan ser barn, varje barn, som en Guds gåva. Det är alltså inte den vuxna människan som ”gör” barn. De är gåvor inte bara till föräldrar utan till gemenskapen, till samhället, källor till glädje och väckare av gränslös kärlek. Och de vuxna har ett ansvar för att vårda, värna och föda dem! Även i andligt avseende! 

15 april 2017

En historisk saga om en kongress och ett kyrkoval

Det var en gång i den yttersta utkanten av världen. Där låg ett litet land. Tidigt byggde man en träkyrka. Som snart blev fler och ännu fler. För varje ny byggnad växte intresset för det lilla landet landet långt borta och särskilt nere i söderns länder. Snart fanns det inte bara kyrkor utan till och med slott och herresäten. Påviskt fint. Det gillade inte en nyvald kung. Låt oss kalla honom Gustav. Han skaffade sig vänner i organisationen och de hjälpte honom att borra hål i kyrkans kassakistor. Finurligt, eller hur!

Den kyrkliga makten fjärran ifrån hade blivit för stark för att kungen skulle stå ut. De hade stora hattar vilket kungen inte gillade. Kronan var hans och inga andra huvudbonader skulle överglänsa hans. Deras börsar var dessutom välfyllda vilket retade kungen som i jämförelse var en fattiglapp från landet. Kungen ordnade till det hela. Guld och silver, brokad och biskopsgårdar bytte snabbt ägare. Skogar och halva landskap likaså. Vips så var han och hans svear rika. Däremot lär kungen alla bli osäkra på om alla dessa kyrkors tro alls hade förändrats. Där hade han inte bråttom alls…

Många hundra år senare i samma lilla avlägsna land hade kyrkan fått ett annat gyllene koppel. Staten höll i kopplet, ty även kungarna hade fått smaka samma medicin de matat kyrkan med. Guld och silver och hela landskap hade nu tagits över av staten. Äntligen, ropades det, skulle kopplet klippas av ty i en modern värld bör även ett trossamfund med många kyrkor vara fritt. Demokrati och frihet skulle nämligen råda överallt.

När kopplet klipptes för 17 år sedan jublade många. Nu skulle makten och den politiska överheten inte längre bestämma. Inte i trossamfundet kyrkan. Men lika finurligt som när kungen lurade kyrkan och staten kungarna så blev kyrkan också förledd och bedårad av längtans blåa dimmor. Nya små, enormt starka, men oansenliga fjättrar hade satts på varje del av trossamfundets stora kropp. Den nya friheten hade belagts med tömmar och seldon av dem som dolde sig bakom statens makt. Ett slags politiska trossamfund med egna små hus spridda över landet. Folkets hus och bygdegårdar och partilokaler kallades de. Tänk, några få hade tagit makten och kunde styra över kyrkans många.

Vid den tiden hände det att man samlade det största partiet till kongress (här anar man en koppling till en icke så avlägsen verklighet). Där beslöts att hörde man till partiet så hörde man till partiet. Det gick inte att vara med där och att i kyrkan vara fri från och oberoende av partiet. Nej, nu gällde partiet allena! Snärtarna från en piska ljöd, eller kanske var det kopplen som gnisslade? Allt detta hände för att alla lydigt skulle vara parti i även i kyrkan. Ideologi över tro, så att säga.

Men där lurade de allt många av oss en gång till. För det stora partiet hade åtskilliga medlemmar som kunde tänka själva. Och dessa hade redan bestämt sig för att självklart kunde partiet och staten i en demokrati kopplas samman. Man bar liksom staten på sina händer tillsammans med andra partier där det också fanns många händer som inget hellre ville än att sitta på taburetter och bära stat och makt. För folks bästa, så att säga. Men i kyrkan skulle partiet inte dra i alla trådar, ja helst inte i några. Så dessa medlemmar hade blivit partipolitiskt obundna och frimodiga och alternativa på många sätt. Och det visste partiet om. Partiet som nu offentligt sagt att hörde man till partiet extra ecclesiam (utanför kyrkan) så hörde man även till intra ecclesiam!

Så nu undrade alla hur det skulle gå för dem som tänkt efter och ville något annat och mer för kyrkan än att den skulle stå kopplad utanför riksdagshuset. De voro hundraden och åter hundraden. Skulle det lilla landet i världens utkant nu väcka internationellt uppseende genom att se till att partitillhörighet står över tro och religionsfrihet? Precis när det skulle bli val och massor av politiska sympatisörer (partitillhöriga) hade ställt upp för obundna och frimodiga sammanhang. Ska det stora partiet fortsätta låtsas som det regnar och allt står väl till…? Och levde de lyckligt...?




12 april 2017

Finns tron om den ínte får utövas eller synas?

Om socialdemokraternas beslut om ”religiösa” eller konfessionella friskolor liksom om alla skolor blir verklighet kommer det inte att bli roligt för Waldorfskolorna. De framställs sedan länge som vore de enbart en neutral pedagogisk verksamhet, när de i själva verket systematiskt bygger på Rudolf Steiners och Antroposofernas livsåskådning. Märkligt nog har de än så länge sluppit undan den veritabla jakt som riktas mot ett litet antal friskolor där livsåskådning utgör drivkraft och motiverande tankegods. Det kan bero på att ord som religion och religiös inte närmare definieras i den socialdemokratiska diskussionen utan tillåts vara ogripbart fluffiga och oprecisa. Därmed kan man med visst godtycke sortera vad som är religion och konfession och vad som inte är det.

Den nya skolministern Anna Ekström uttalade sig i radions Nordegren & Epstein (från 09:05 i programmet) om att skolan ska vara fri från konfessionella inslag och söka ett system som gör det möjligt - samtidigt som man inte bryter mot internationella konventioner. Samtalet gled sedan in på skolavslutningar där det blev tydligt att man ska avstå från konfessionella inslag men att tradition kan tillåtas. Man ska avstå från trosbekännelser och från bön. Skolministern sa (som om det någonsin i modern tid förekommit tvång t ex vid skolavslutningar) att ingen ska tvingas be, ingen ska tvingas bekänna! Det borde innebära att man i en skola inte kan lyssna på en radioandakt, se en gudstjänst t ex från ett påvebesök i television. Det är lätt att förstå att en kristen grupp i en skola inte längre lär få tillgång till skollokaler för att ha sin samtals- eller bönegrupp under en rast eller vid håltimmar.

Den förre gruppordföranden i Svenska kyrkans kyrkomötes socialdemokratiska partigrupp deltog i debatten vid kongressen i Göteborg. Tidningen Dagen skrev följande: – Nu fasar vi ut de religiösa friskolorna och de kryptoreligiösa bubblorna, sa Olle Burell, skolborgarråd i Stockholm, på sitt anförande då han försvarade partistyrelsens kompromissförslag. Så tänker en person som länge haft makt och inflytande inom Svenska kyrkan där man har förskolor, dagis och deltar i familjecentraler. Hur länge till måste den ärlige fråga? Tar inte de riktigt små barnen ännu större skada av att utsättas för tro, bön och andlig sång och musik?

Tendensen är tydlig. Tro och trossamfund ska fasas ut som aktiv och deltagande part i samhällsbygget. Olika religioner kan och ska framgent hålla på med sitt för sig. Däremot bör de förstås fortsätta göra sociala insatser för nödlidande och människor som trillar genom välfärdens grovmaskiga system. Då duger det. De troende kan öppna sina kyrkor och religiösa lokaler vid katastrofer och upplåta sina rum för skolavslutningar som de helst inte själva bör delta i. Husvärdarna kan gömma sig när vi gästar deras byggnader. Att de i sig själva är förkunnande lokaler med kultens symboler och föremål bryr man sig inte om. De passerar som kulturhistoria och tradition. Människor ska skyddas från att se och höra några som bekänner, ber eller förkunnar eftersom allt sådant är religiös indoktrinering och propaganda.

Nog är det märkligt att det är partiet som alltid talar om folkkyrkans företräden och välsignelser som på detta sätt vill dra upp gränser mellan människor och tro i praktiken, mellan kyrka och folk. Kristen tro liksom andra religioner ska tryckas in i det privata hörnet och tolereras där men knappast som likvärdig med kommersiella intressen, fackföreningar, idrottsrörelser, välgörenhetsorganisationer eller andra folkrörelser. Vem kan nu tro på alla sköna ord om att det inte ska vara något vi och dem? Så tänker jag som alltmera tycks bli en av dem och som ännu en gång fått det svårare att känna sig som tillhörig detta vi…


En liten läsvärd uppsats om antroposofin och pedagogik.

11 april 2017

Utkräv ansvar för kyrkans medlemsras

Svenska kyrkans statistik lär vara offentliggjord om man får tro uppgifter i media. Radion meddelade denna morgon att närmare 90 000 personer (exakt 85 848) aktivt lämnade Svenska kyrkan året 2016. Att de gjorde det aktivt betyder att det inte skedde passivt, som genom dödsfall. Ökningen är närapå en fördubbling mot året 2015 då 46 895 medlemmar aktivt lämnade Svenska kyrkan.

Att offentliggörandet sker genom medierna och inte via stift och församlingar beror väl på risken för läckor. Då skulle siffrorna sippra ut utan att statistikavdelningen kunde ge sina kommentarer och sin tolkning till det som skett. Men något säger det om Svenska kyrkans förhållande till sina aktiva medlemmar: de förväntas och ska läsa det i tidningar eller höra det i radio först. Eller rättare sagt: så gott som endast via massmedierna. Kyrkliga publikationer, som Nyckeln till Svenska kyrkan, når en bråkdel av de kyrkligt aktiva medlemmarna. De flesta har inte ens hört talas om denna ”årsbok”.

En förklaring till tappet är redan i svang och den handlar om de vidlyftiga resor som gjordes på olika nivåer inom Svenska kyrkan. Ingen lär fråga sig vad det är för kvalitet på en tillhörighet som sägs upp för att det finns människor med dåligt omdöme även inom Svenska kyrkan. Det lär knappast förekomma i högra utsträckning än i någon annan organisation eller folkrörelse ( t ex fackföreningsrörelsen som ju också åstadkommit en och annan rubrik på området).

Nu kommer en hel del artiklar att avhandla det stora antalet utträden och lokalt kommer man säkerligen att försöka mildra intrycket (ett slags skademinimering) genom att peka på det antal människor som samtidigt sökte sig till (eller tillbaka till) Svenska kyrkan. De flesta som kommer att skriva och säga något tillhör två kategorier om jag ska vara profetiskt klarsynt denna tisdag: kommunikatörer och präster.

Endast undantagsvis kommer de förtroendevalda att träda fram och ge sin tolkning och förklaring. Därmed slipper alla undan. Ingen ställs till svars för ett sammantaget uselt resultat. Särskilt för alla församlingar som verkligen satsar resurser på att behålla de redan kyrkotillhöriga är det dags att analysera resultat och hitta förklaringar till varför det gick som det gick.

Ingen kan väl vara tillfreds med att några enstaka personer slutat sina anställningar. Är saken därmed redan ur världen? De akuta reseproblemen är då kanske avförda från agendan, men medlemsraset, ska det bara accepteras och läggas till handlingarna? Vore det inte på tiden att de som har majoritet i kyrkostyrelse och kyrkomötet, särskilt de politiska partierna, tar sitt ansvar? Som vanligt lär de slippa de svåra frågorna och kan lågmält och bortvänt fortsätta som om ingenting har hänt. När blev 85 848 kyrkotillhöriga ingenting och deras aktiva utträden något godtagbart? Särskilt besvärande är siffran för dem som hävdat och prioriterat att i folkkyrkan ska alla med…





10 april 2017

Kyrie eleison

Våldet och mörker, ondska, död
Herre, förbarma dig
Fruktan och oro, sorg och nöd
Kristus, förbarma dig
Kyrie eleison!

Du som hör ropen ur själens djup
Herre förbarma dig
Du som är med oss vid avgrundsstup
Kristus, förbarma dig
Christe eleison!
 
Livet och kärlek, hopp och tro
Herre, förbarma dig
Längtan och glädje, ljus och ro
Kristus, förbarma dig
Kyrie eleison!

(Mel: Jesus från Nasaret)

07 april 2017

Friskolor, barnkonventionen och tro


Ett antal socialdemokratiska debattörer driver avskaffandet av ”religiösa friskolor”. Även vänstern har hoppat på tåget och vill stoppa de konfessionella skolorna. Ett av argumenten låter bestickande. Debattörerna hävdar: Barnkonventionen slår fast att barn och ungdomar själva har rätt att fritt söka, välja eller välja bort religion eller livsåskådning. Men den säger inte att föräldrar får inskränka den fri- och rättigheten genom att placera sitt barn i en religiös friskola. Men det finns naturligtvis en invändning som förbigås med tystnad: tänk om barnen vill gå i en konfessionell skola och själva väljer det?

Barn tillförsäkras ”rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet” (Art 14). Men det betyder inte att samhället genast kan lyfta bort och av föräldrarnas skyldighet och rätt att hjälpa barnet ”på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling” när det utövar sin rätt till exempel i fråga om religionsfrihet..

Barnkonventionen är mycket tydlig med barns rättighet att utöva sin religion: Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter. (Art 14.3)

I Barnkonventionens artikel 29 stadgas också att ingenting av det som konventionen hävdar om skolornas uppgift får ”medföra inskränkning i den enskildes eller organisationers rätt att inrätta och driva utbildningsanstalter”, förutsatt att man lever upp till det som är skolans allmänna mål.

Så s-debattörernas enkla hänvisningar till Barnkonventionen för att underbygga sitt avståndstagande till konfessionella skolor håller inte. Det krävs betydligt mer raffinerade resonemang och överväganden för att reda ut vad Barnkonventionen egentligen stadgar. Vad som är barnets bästa ska stå i centrum.

I ett genomsekulariserat samhälle kanske somliga barns religionsfrihet bäst iakttas och skyddas genom att de slipper bli utsatta för angrepp för sin tros skull? Kritiken mot de konfessionella skolorna får det att låta som om de kommunala skolorna är förgårdar till himmelen (om ironin tillåts) eftersom det väl där inte förekommer det man beskyller de konfessionella skolorna för: religiös indoktrinering, propaganda, brist på respekt för olikheter, uppdelning i ett vi och dom-samhälle och segregation. Skulle verkligen de kommunala skolorna ge utrymme för att upptäcka och välja livsåskådning? Pyttsan!  Tvärt om är det sekularismen som upphöjts till överordnad princip, som om den hållningen vore den enda rimliga och vetenskapligt hållbara, neutral och objektiv.

Nog är världen egendomlig ibland. Om en skola vid något tillfälle delar klasser efter kön så smattrar det av invändningar. Att hela idrottsvärlden, redan inom samma åldersspann, segregerar pojkar och flickor är en stor kamel man sväljer utan problem. Inkonsekvent och avslöjande. Det är så man förstår att det inte är själva åtskiljandet man irriteras över. Det blir uppenbart att det är tro och livsåskådning man vill isolera och begränsa.  

Till sist blir det ett slags kollektiv bestraffning man vill tillämpa därför att man är oroad över att det kan uppstå kulturella isolat och sektliknande subkulturer. Det vore väl bättre att ge sig på själva problemet?! Då skulle man också upptäcka att det finns betydligt större och mer akuta problem i den kommunala skolan man inte klarat av eller gjort något åt: social snedrekrytering, segregation, mobbing och enorma ordnings- och arbetsmiljöproblem.

Om debattörerna nu har sådana svårigheter med de konfessionella skolorna så undrar jag varför man inte alls nämner förskolan, som ju också tillhör skolvärlden. Där finns det en mängd förskolor i kyrkor och samfund där ännu mindre barn möter tro i sånger, böner, miljö. Min förutsägelse är att detta bara är början. Nästa slag kommer att gälla förskolan. Redan har kommuner på olika håll slutat samverka med Svenska kyrkan kring familjecentraler

05 april 2017

Gör lögnen någon fri?


Nödlögnen och osanning kommer alldeles för ofta till användning i Svenska kyrkan. Det kan gälla referensgivning när man framställer någon som sökt en tjänst i förskönande dager. Hellre hitta på och bli av med en anställd än behålla en som man inte vill ha? Det kan gälla beskrivningen av en församling fantastiska insatser för att få behålla fler kyrkotillhöriga och slippa förlora sitt ekonomiska underlag? Det kan handla om hur smidigt och fint organisationen fungerar när alla vet att man konstant strider och bråkar? Det kan gälla de sätt på vilka man gör sig av med anställda?
 
Ingen kan väl till exempel tro att det är sant att inga misshälligheter och konflikter finns i mastodontpastoratet Malmö? Inte heller kan väl någon tro att ett sådant storpastorat verkligen gillar sin kyrkoherde som utvecklare, men när det kommer till förvaltning och konsolidering så tycker man det är välanvända pengar att betala 23 månadslöner (nästan 2 miljoner kronor) för att den avpolletterade kyrkoherden ska göra – ingenting!
 
När företrädare för Svenska kyrkan ljuger offentligt ökar utträdena. Och när man betalar fantasisummor för att bli av med präster man inte längre vill ha förbrukas det lilla förtroende som funnits kvar. Möjligen kan det vara partipolitiska reflexer när man ljuger för att få en organisation att framstå i bättre dager än den förtjänar. Förr eller senare kommer sanningen – den som ska göra oss fria – fram. Då får de som farit med osanning stå där med skammen.
 
Kyrkans tidning har ännu inte avslöjat vad som ligger bakom detta utköp av ännu en kyrkoherde. Att de har en moralisk och journalistisk plikt att knäcka den historien är självklart. Lika självklart som att man borde gå till botten med vad som skett och sker i Visby trots att man tillsammans med domkyrkoförsamlingen är medarrangör för en årlig konferens. Det är inte påhitten, förskönande omskrivningar, eufemismer och ljugeri som ger frihet!