16 november 2017

Staten som tror sig äga Svenska kyrkans historia

Av någon anledning behövde jag få fram ett utdrag ur en konfirmationsbok från år 1986. Det blev en del ringande innan jag till sist hamnade hos riksarkivet som visste besked. Den efterfrågade konfirmationsboken var digitaliserad och jag kunde därför få besked om vilket år och vilken bok personen fanns i. Glad i hågen beställde jag ett utdrag och fick genast besked att det kostar 125:-.

Mitt livslånga medlemskap i Svenska kyrkan betydde blott intet när staten tagit hand om Svenska kyrkans arkiv och anteckningar om de kyrkliga handlingar som ägt rum i gudstjänster. Var det inte sådana tjänster som medlemmar har rätt att förvänta sig av den kyrka de tillhör? Det är obegripligt att kyrkan släppte ifrån sig sin gudstjänstböcker, åtminstone vad gäller människor som fortfarande lever. Så lätt kan ett kyrkligt arv uppges och monopoliseras av staten.

Inget ont över personalen som handhar de kyrkliga arkiven. De gör det gediget och tjänstvilligt. Invändningarna gäller principen att staten "äger" kyrkans historia. Inte undra på att kyrkan är vacklande beträffande sitt eget arv i gudstjänst och liv.




14 november 2017

Hungra efter Gud

Citat ur ny predikan på ordrik från Alla helgons dag:


Utmaningen idag är drabbande
Den handlar om hur vår, din och min,
relation till Gud kan ha stagnerat –
vi blir så lätt nöjda, rika och tillfreds
med hur det för stunden ser ut
vi stannar i växten, slutar att be och arbeta
med förhållandet till Gud

Borde vi inte släppa fram vår otillräcklighet?
Inse att vi bär hunger och törst efter
mer av närhet, kärlek och gemenskap
mer av Gud?

Många av helgonen upplevde sin personliga
otillräcklighet och hungrade efter
att bli helhjärtade och engagerade
alltmera kristuslika, att följa i Jesu spår
Och vi i de heligas samfund
är väl här för att avhjälpa vår stora brist,
vi har kommit hit för att vi hungrar och törstar
efter gemenskap med Herren
När vi förvandlas blir också
kampen i världen mot svält, hunger och törst
en gudstjänst för oss…

26 oktober 2017

Visioner om ständig sommar


En församling är som en biotop för de speciella varelser som fylkas där. Man får inte rubba balanser särskilt mycket innan miljön blir mindre attraktiv för några av de sällsynta arterna. De migrerar då och söker efter mera passande omgivningar där både jordmån, näring och luftkvalitet fyller deras högt ställda behov och förväntningar.

 
Här och där dyker dock upp visionära landskapsarkitekter som drömmer om böljande ängar och ständig sommar, som om deras radikala omorganisering av biotopens fysiska miljö skulle garantera en sådan nyordning. När sommaren trots allt övergår i vissnandets höst och bottenfryst vinter så trollar de med språket. De säger andlig vår och ständig tillväxt när de flesta ser fallande löv och borttynande.
 

De som då vågar sig på att säga att artrikedomen snarare minskat än blommat plockas bort från sina uppgifter att vattna, ansa och vårda. I själva verket, hävdas det, är de faktiskt skyldiga till att den nya sköna världen inte genast slår ut i blom. De har inte bara åstadkommit svagheten, de utgör den! Bara de migrerade så skulle frid och fröjd infinna sig.

Skulle de till nöds bege sig söderut för att finna växtplats i ett drömt Lazio, beläget i citronernas sköna land, blir de bespottade. De kallas svikare eftersom de inte jublar över torftighet och vattenbrist i gamla biotoper, miljö- och klimateffekter som gjort det svårare att få rötterna att fästa.

Även om utrymmet för vissa arter krympt genom omdaningar, konstgjorda kullar och stenpartier så lyckas de hålla sig kvar. Här och där finns skrevor och prång kvar med gynnsam jordmån som man ännu inte lyckats frakta bort. Se jag gör allting nytt, lyder slagordet och allt ska göras om. Nytt är nyttigt och förändring alltid till det bättre. Det blir bättre och bättre dag för dag. Utveckling är de bästa ting som sökas kan all världen kring.

Men någonstans i myllan ligger en hemlighet fördold. Något som flödat sedan urminnes tider. En källa med friskt vatten som inte går att visonera bort.




 

20 oktober 2017

Vad blev det av enhet och konsensus?


I perioder har man i kyrkliga sammanhang med uppskattande ord beskrivit vad man menat vara ett afrikanskt sätt att fatta beslut. Modellen har varit byn där man samlats i skuggan under ett stort träd. Där har alla fått säga sin mening. Samtalet har pågått till man nått fram till ett gemensamt beslut – ett samstämmigt beslut som uppnåtts genom konsensus. Man har talat tills man hittat en lösning alla kunnat förenas runt.
 
I den mera påtagliga verkligheten hemmavid har istället majoritetsbeslut med överkörning av minoriteter blivit det vanliga. Ingen av de styrande verkar riktigt inse och förstå värdet av att finna gemensamma lösningar. Med en sådan metod försvagas också sammanhållningen och lojaliteten inom kyrkan. Den som gång efter annan blir överkörd, marginaliserad och negligerad förlorar både lust och förmåga att vara lojal med den ordning som råder.
 
Biskoparna borde besinna detta faktum. Episkopéuppgiften rymmer inte bara tillsyn. Men för många är det den relation man mestadels tycks ha med biskopsämbetet. En biskop ska också både främja och uppmuntra. Viktigast av allt är nog biskopens funktion att hålla samman kyrkan, att vara dess synliga uttryck för enhet inom kyrkan. Särskilt när denna enhet hotas eller saknas blir biskoparna kallelse att hålla samman kyrkan viktig. Dessvärre har denna sida av uppdraget tonats ner till förmån för en funktionalistisk hållning. När biskoparna blir kittet som ska hålla apparaten igång genom sina beslutsfunktioner i den kyrkliga apparaten blir enhetsuppdraget tolkat utifrån majoritetens ståndpunkt. Minoriteter lyssnas inte på något meningsfullt sätt till och hänsyn tas sällan. Majoritetens rätt och de starka korporationernas inflytande har ersatt enhet och gemenskap.
 
Beslutet i handboksfrågan har blivit ett exempel på hur snett det kan gå om man inte orkar eller vill ta hänsyn. Redan från början uteslöts den liturgisk expertis som var mest förtrogen med mässans utformning och historia. Det är ett talande tecken när Christer Pahlmblad hölls utanför. Han ville generöst nog ändå ge ett bidrag vilket blev en bok Mässa för enhetens skull. Där ger han ett ovärderligt bidrag som såvitt jag förstår lämnats helt åt sidan. Alla känner vid det här laget till den musikaliska expertisens invändningar och kritik. Dessa båda exempel demonstrerar oviljan att finna en handbok där man strävat mot ett enhetligt uttryck för kyrkans mångsidiga och rika liturgiska bidrag och arv. Nu riskerar handboken istället att bli ett senkommet påbud för att tvinga in de olika traditionerna i former kring vilka ingen konsensus råder. Det är en annan slags enhet än den som uppnås genom strävan och vilja att hålla samman utifrån ord och sakrament!
 
Min oro är att den majoritetskultur som råder har ersatt lyhördhet och lydnad för Guds ord med att vinna strider och behålla makt, snarare än att finnas enhet i Jesus Kristus och att söka efter Guds vilja för och med Svenska kyrkan. Om den slutsatsen stämmer kan var och en själv undersöka utifrån hur det kristna livet beskrivs av de nomineringsgrupper som styr och bestämmer i Svenska kyrkan och vilka ansträngningar som läggs på att lyssna, ta hänsyn och nå konsensus.
 

11 oktober 2017

Fler förlorade val?

Nu måste fler bestämma sig för att en förändring ska ske. Kyrkans valsystem och representation måste reformeras i grunden. Partipolitik ut och tro och teologi in. Inte för att människor ska duga. Nej! Så behöver det vara för att en kyrka ska vara en kyrka.

De semipolitiska grupperingarna som distanserat sig från partierna behöver ta nästa steg. Kristdemokrater för en levande kyrka får sluta med att kalla sig kristdemokrater och satsa på att bredda sin bas. Orden om att man är ett opolitiskt eller icke-partipolitiskt alternativ måste synliggöras. Annars kommer man att vara hänvisad till procentsatser under 4.

Frimodig kyrka och POSK klarar inte matchen ensamma. De behöver organisera sig över gränserna. För att gemensamt stärka striden mot de sekulära partiernas makt i trossamfundet. Var och en står de sig slätt mot de sekulära partiorganisationernas styrka, deras organisatoriska apparat, deras ekonomiska tillgångar och deras förmåga att mobilisera sina partier och delar av deras väljarbas.

Om ingen tar sig an arbetet att förena bundsförvanter i alla möjliga sammanhang faller denna strävan att fullfölja skiljandet av kyrka och stat till marken som något fåfängt. Det blir civilreligion, trendig och all inclusive, som slår igenom. All denna medmänskliga välvilja som partierna torgför inom kyrkan kunde lika gärna kanaliseras till Röda korset, Rädda barnen, Amnesty eller någon annan behjärtansvärd sammanslutning. Kyrkans unika budskap om frälsning och räddning i Jesus Kristus demonteras till förmån för att var och en inte bara ska med utan att det ordnar sig hur man än tänker eller tror...

På det sättet förstår jag det ständiga ordandet om allas lika värde och de nedsättande kommentarer som regnar över dem som önskar att evangeliet och Guds frälsningsgärning, såsom all kristen tro frimodigt bekänner, skulle förmedlas som kyrkans centrala uppgift.

Redan Luther visste att Guds ingripande och trons mottagande föregår kärleksgärningarna i kyrka och värld. Nu för tiden har man utan vidare teologiska överväganden eller resonemang ofta vänt på föreställningen så att först värvar kyrkans anställda människor så att de blir diakonalt verksamma och sedan kan de förhoppningsvis bli indragna i "kyrkans verksamhet".

Vad stort sker, sker i det lilla. Eller långsamt. Så låter det när man ska bortförklara att det mest förnuftiga ännu inte slagit igenom. Denna klena tröst måste utmanas. Organisation och överenskommelser över gränser är mänskligt att döma enda framgångsrika vägen. Det går inte an att vänta att gripa sig verket an. Dröjer man tills nästa gång och år det blir kyrkliga val, då är valet än en gång förlorat... 





07 oktober 2017

Vem fick för sig att man måste duga i kyrkan?

Den 18 september i Kyrkans tidning hävdade kyrkomötets ordförande Karin Perers att det inte är höger vänstermotsättningen som präglar kyrkan utan att följande strömningar finns: – En strömning omfattar en mer bekännande kyrka där man för att duga ska vara tydligt troende och mer bibelkunnig, en annan strömning betonar det svenska i Svenska kyrkan och vill gå mot en mer nationalistisk kyrka och så den tredje strömningen, ett värn för vidareutveckling av den öppna solidariska folkkyrkan.

Perers har rätt i att höger-vänsterskalan inte fungerar i kyrkan. Men när hon beskriver strömningarna undrar jag hur vårdslös man får vara med sina alternativ. Hennes beskrivning av alternativen är tendensiös och politiskt naiv. Hon beskriver naturligtvis inte hela kyrkan utan de krafter som hon menar verkar i kyrkans val. Att Sverigedemokraternas deltagande i valet sägs handla om det svenska och att den strömningen vill gå mot en mer nationalistisk kyrka stämmer väl med SD:s beskrivningar av det de vill.

Men påståendet att den strömning där man vill ha en mer bekännande kyrka menar att "man för att duga ska vara tydligt troende och mer bibelkunnig". Att strömningen är ett sätt att döma ut POSK och Frimodig kyrka går väl knappast någon insatt person förbi. Finns det överhuvudtaget minsta lilla belägg för att dessa rörelser skulle tänka eller tala om att människor behöver duga för att vara med i kyrkan? Eller att bara de som tror eller känner sin bibel skulle duga? Då blir det svårt med tanken på att i de heligas samfund samlas syndare och människor som ständigt behöver omvändelse och nåd? Men att man önskar att kyrkan och dess folk ska stå för kyrkan tro, lära och bekännelse är en rimlig förväntan. vad ska kyrkan annars stå för? Och utan bibelkunskap blir kyrkan reducerad till en diffus folkrörelse, vilken som helst. Karin Perers förminskar på ett osmakligt sätt vad dessa grupper i kyrkan sår för. Ett minimikrav är ju att de som avses ska kunna könna igen sig själva i kategoriseringen. Här blir det omöjligt.

Värnet för vidareutveckling av den öppna folkkyrkan blir till sist enkelt att identifiera. Där finns naturligtvis både Centern och Arbetarpartiet socialdemokraterna och möjligen några andra smärre grupperingar. Det finns skäl att ha högre krav på uttalanden av en person som leder kyrkomötets arbte och förhandlingar!

18 september 2017

S och medierna såg till att SD vann valet

Kyrkovalet är över. Det är bara att gratulera Arbetarpartiet Socialdemokraterna som vann valet åt Sverigedemokraterna och Centern. Deras strategi att upphöja SD till huvudmotståndare i valet gav resultat. Det egna partiet ökade mandatmässigt marginellt i kyrkomötet, medan både Centern och SD fick en betydande framgång.

Så har partipolitiken majoritet i kyrkomötet med den preliminära procentandelen av väljarna: 30,51 för S, 13,93 för C och 9,22 för SD. Tillsammans har de nära 54 %.  Det ger S 76 mandat, C 35 och SD 23. Gemensam har de 134 av kyrkomötets 251 mandat.

Partiernas ekonomiska och personella resurser gav utslag. De är vana att driva valrörelse och har en partiapparat till sitt förfogande. De fristående och mindre kyrkopolitiska nomineringsgrupperna har inte mycket att sätta emot.

I detta val fick S och SD en ofattbar draghjälp av televisionen (särskilt SVT) och Sveriges Radio såväl som av ett antal tidningar som alla låtit sig lockas av den enklaste dramaturgi som finns – två motståndare som väljer att bekämpa varandra. Därmed försvann de övriga nomineringsgrupperna från allmänhetens radar. Otillbörligt gynnande anser jag. Medierna bidrog kraftfullt till att förvandla valet till en enkel partipolitisk konflikt mellan höger-vänster. Nu får man hoppas att någon eller några tar på sig uppdraget att seriöst granska den tid och det spaltutrymme som S och SD fick i jämförelse med de övriga.

Hur länge denna partipolitiska och otidsenliga maktutövning ska hålla kyrkan bunden är frågan. Ogenerat fortsätter partiapparaterna att se till att Svenska kyrkan håller sig inom de ramar man stakar ut. Det innebär en otillbörlig koncentration på organisation och apparat och en bekännelse som alltmer tycks fungera som garnering eller dekoration. Hur ska man annars förstå att Svenska kyrkan nästan helt är utan meningsfull mission eller seriösa satsningar för att vittna för människor så att de kan möta Kristus? När tog man i kyrkomötet senast initiativ för att hjälpa kyrkans medarbetare och församlingar att väcka människors tro?

Ogenerat greppar det världsliga regementet tag i det andliga regementet. Kyrkan blir en arena för partipolitikens ambitioner och allt mindre av en kyrka där tro, lära och bekännelse står i centrum. Istället läggs mer krut på att göra kyrkan samhällsnyttig som social hjälpgumma åt stat och kommun. Att kyrkans diakonala och sociala insats är oerhört betydelsefull kan man vara överens om. Men den kristna insatsen handlar faktiskt om ett utflöde från gudstjänstens möte med Herren vid altaret blir alltmera skymt och bortträngt. Församlingarnas sociala insats är en gudstjänst som hör samman med den liturgiska gudstjänsten och inte kan tänkas som en fristående satsning. Då blir kyrkan en förening vilken som helst där trosdimensionen och Gudsrelationen monteras ner.